Editor’s Letter No. 5

Edit

Editor’s Letter No. 5

På spaning i det verklighetsfrånvända.

Det var en gång en paus i vintern …

… innan den kom tillbaka det vill säga. Och på nytt svepte in sin Mordor-uppenbarelse över de gula små Vintergäcken (jo de där gyllene minivårblommorna som poppar upp ur gräset – de heter så. Har googlat) likt döden över livet. Allt för dramatisk i valet av ordföljd? Jo, ja, men låt mig. Jag behöver det. Har liksom ett pågående drama inuti mig för tillfället som har med ditten och datten att göra (nej, jag sa inte att det inte KAN vara förklimakteriet) och som behöver utlopp. Och ja, jag kommer definitivt samt oblygt ta ut denna icke pragmatiska inre intrig på dig. Det kommer bli … rörigt. Håll i dig.

Var var jag? Jo, det var det här med vädret … (lämna mig ej här. Min inre konflikt jag är i full fart med att ösa över dig kommer inte att handla om vare sig snöprognoser eller väderlek. Lovar.) Men det är de facto vinter igen. I alla fall här i huvudstaden, som i skrivande stund är grå, gråare, gråast med ett yttepytte stänk av vita smulor sammansatta av snö som snurrar vilset i luften, och en utetemperatur, som trots att den inte visar mer än några få minus, får självaste Kung Bore att rysa. Det är någon form av märgkyla. Hur är det hos dig? Samma? Olika? Hur som helst så tittade faktiskt solen fram några dagar för ett tag sedan. Och värmen sträckte sig nära på ända fram till nästippen. Ja ja, värme är en definitionsfråga. Men är inte allt det? Inte Roten ur och Pytagoras sats säger du. Ok, säger jag. Det vet jag ingenting om. Men låt gå. Värmen fick mig i alla fall att börja drömma en aning. Eller en aning mer ska tilläggas. Jag drömmer på tok för mycket redan som det är. Mer och mer faktiskt. Ju fler år som läggs till min historia. Tänker mig själv på ålderdomshemmet (om jag får lyckan att uppleva det) bada i ett hav av verklighetsfrånvända händelser som utspelar sig ingen annanstans än inuti mig själv. Men. Är detta eventuellt överlag en tid av mer drömmande frågar jag mig? När allt står i lågor, som Mauro sa en gång i tiden. Är det till drömmarna vi flyr när oron över verkligheten gäckar vår ångest?

Ibland tänker jag att början på 1800-talet skulle vara en utmärkt tid för mig att leva i. Romantiken, som mångt och mycket kan definieras som en tid av flykt in i en annan värld. Delar ett citat från mitt älskade google:

”Besvikelsen över verklighetens våldtäkt på de sköna tankarna ledde till att många vände sig inåt; bara poesin återstod. Romantikerna gav underbetyg åt den verklighet de hade upplevt under sin mansålder och vände sig bort från den.”

(populärhistoria.se)

 

Ja, är det inte precis exakt just så det är idag? Men sen skrattar jag hånfullt åt mig själv och tänker att ”vad är det ens?” Det där att tillskriva en hel epok något så snävt. För det var väl egentligen de finkulturella uttrycken som så här i efterhand kan paketeras ihop lite snyggt och definieras som verklighetsfrånvända. Inte människorna i epoken. Och efter det tänker jag att jag hur som helst i själva verket skulle hatat 1800-talet. Pga obekvämlighet. För så tacksam – på allvar – som jag är varje morgon i duschen för varmvattnet som finns där för mig och sedan kaffemaskin som maler mitt morgonkaffe till perfektion, och rumpvärmen i bilen sen då, finns det nog ingen som är. (Anas det möjligtvis en stark aversion mot kyla?) Och sen tänker jag att jag säkert ändå levde då också. I påstådda romantik. Och när jag har tänkt det så tänker jag att jag hoppas att jag lärt mig en jävla massa i detta liv och blivit en fulländad själ redo för nirvana, för ärligt. Vem orkar med ett till? Liv. Som någon annan dessutom?! Nej. Trots en hel del självhat till och från skulle hatet inför att inte vara jag vara större. Blir näst intill rörd när jag tänker på det. Lilla jag. Fina fula jag. Starka svaga jag. Gamla unga jag. Och då tänker jag till slut att jag ska bli snällare mot dig – jag. Lovar. Heder och samvete. Vill inte vara någon annan än du – jag.

Hur som helst. Denna drömtillvaro har även en annan effekt på mig. “Zooma-in-effekten”. Det innebär att då jag fått vittring på något som faller sig spännande, har jag en tendens att zooma in fullständigt på ämnet. Jag går in hårt och genomgripande. Lär mig allt. Betar av som om det vore ett rent tentaplugg. Torterar min omgivning (läs man och barn och diverse stackars andra människor i tillvaron) med allestädes teorier om den tillfälliga besattheten. Jag har varit fängslad i allt från vampyrfasen, till havsfasen, till vidriga-brotts-fasen, till AI-fasen osv osv. Ska snart gå in i bra-kost-fasen Jo, det ska jag. Jag SKA. På måndag … För några år sedan hade jag en rymdfas som gick helt överstyr får man nog säga så här i efterhand. Som till slut ingen, och då jag menar ingen, orkade lyssna på. Skamsjöljningen när jag tänker på hur jag vid en middag i goda vänners lag försökte få in olika teorier om varför vi ännu inte sett annat liv i universum, i var och varannan mening. Jezus. Men. Jag menar. Googla “Det stora filtret”. Lovar. Du kommer ha att göra där inne i huvudet ett tag framöver. INTRESSANT! Tips: Ta ej med till middagar där folk bara vill ha trevligt.

På förekommen anledning har min senaste besatthet varit nära-döden-upplevelser. Mer om det en annan gång, alternativt aldrig. Men det leder mig till någon som skrivit ett litet mästerverk om den slutgiltiga förlusten i livet. Joan Didion. Efter att ha läst Ett år av magiskt tänkande för många år sedan inleddes nämligen en fas. Kring författarinnan och hennes Cali. Fornien. Därför blev jag naturligtvis upprymd när Netflix släppte dokumentären Joan Didion: The Center Will Not Hold för en tid sedan. Hallå, hur mycket älskar man en riktigt bra dokumentär skildring av ett författarskap? Det är ett porträtt regisserad av Joans Brorsson Griffin Dunne vilken återger Didion när hon reflekterar över sin karriär och personliga kamp. Mest känd är hon såklart för romanen Ett år av magiskt tänkande. Och bara början. De främsta orden nedtecknade på första sidan. De borde läsas som morgonbön var dag. För att påminna sig liksom. Inte sant?

"Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut."

Ett år av magsikt tänkande beskrivs som Joan Didions litterära försök att förstå den tid som följde efter hennes mans plötsliga död samtidigt som dottern Quintana intensivvårdades för blodförgiftning.

"Veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt."

Didion skriver för att uthärda. Didion skriver för att hålla sig kvar vid de hon älskar. Didion skriver för att hon inte vill släppa taget. Den yttersta resan. Så smärtsamt vackert. Läs. Den. Om. Ej. Redan. Gjort.

 

Jo, men visst har jag tagit fram lite minnes-bilder att vila ögonen på.

Editor’s Letter No. 5

Här är de. Joan, John Gregory och Quintana på stranden i Malibu. Och … vem då? Vem är den barbröstade följeslagaren som släntrar efter?

Editor’s Letter No. 5

Här är han igen. The mystery guy. Ah, det är Tony. (Släkting).

Editor’s Letter No. 5

Portait.

Editor’s Letter No. 5

California Dreaming.

Editor’s Letter No. 5

“I köket” kallar jag denna. Jeansen. Blusen. Ge mig. Hoppar tofsbanden.

Editor’s Letter No. 5

“Dinner is ready.”

Editor’s Letter No. 5

Älskar.

Editor’s Letter No. 5

Dröm. Bibliotek.

Editor’s Letter No. 5

Kuriosa, kuriosa: Visste du att Harrison Ford var hantverkare hos Didion och bodde med familjen under en period innan han fick valuta för att befinna sig i drömmarnas stad.

Personligh kuriosa: Visste du att jag. Var. Kär. I Harrison när jag var liten. När jag tänker efter var det bara gamla gubbar man kunde förälska sig i på den tiden. Det var liksom en värld för vuxna där Dallas var höjdpunkten och praliner med körsbärsrom var lördagsgodis. (Eller? Snälla säg att det inte bara var jag.) Han i Crocodile Dundee, mm, Han i Par i hjärter, mm. Miami Vice, h a l l å. Men ändå. Ingen har stulit mitt unga hjärta på samma sätt som Bruce. Ja, Willis såklart. Die Hard.

Editor’s Letter No. 5

En till. Mmm. Skoja.

Editor’s Letter No. 5

Sedan 1988 har Didion bott på Upper East Side, NYC.

Editor’s Letter No. 5
Editor’s Letter No. 5

Titta vad jag hittade. En karta över Didions New York. Läskigt om någon skulle göra en karta över mina ställen.

KB´s Tillvaro/Beyond Boring.

Vardagsrummet, kontoret, Ica, köket, soptunnan, skogen, tvättstugan, sovrummet, zzz …

Så var vill jag komma med detta? Var vill jag komma med något överhuvud taget? Beats me. Men jag funderar ibland på denna tydliga distinktion mellan verklighet och dröm. Eller fantasi, om man så vill. Varför har verkligheten så hög status och det som är verklighetsfrånvänt så låg? Och vad skulle få en yttre upplevelsen; den verkliga att bilda synergi med en inre; drömmen? Vi tror att drömmar kommer ur verkliga händelser, är speglingar av realiteten alternativt en sammansättning av en disponibel verklighet. Hur är det nu man säger. “Världen är inte som den är. Den är som du är.” Men kan det vara så att ur drömmarna kan verkligheten också uppstå? Som Joan sa det:

"The dream was teaching the dreamers how to live."

Editor’s Letter No. 5

Tills vi hörs på nytt. Dream on dreamer.

Yours Sincerely,

Redaktören

 

 

Bilder från Internet.

Published March 11, 2021

J. · 3 months ago
ok. älskade detta. Sanningen ljuger och drömmen är sann.