Att navigera internet. Är det vår tids största filosofiska fråga? Gränslandet är en ogenomtränglig dimridå som vi söker ett tydligt förhållningssätt till.  Sökandet och frågeställningen är efter en kompass som säkrar vår mentala hälsa och ger oss frihet istället för att fångas. Rädslan att tappa bort oss, att missa världen härute trots att världen därinne är där vi också spenderar rikligt med tid. Trots att vi kanske inte vill erkänna det för oss själva. Eller?... Är världen utanför internet den riktiga världen? Männskligheten gillar tydlighet och riktning. Psykologiforskare pratar om livets mening och de tre viktigaste aspekterna i det:  syfte, koherens och signifikans.  Internet är obskyrt abstrakt och vi famlar utan guide. Vi är alla anarkister och lämnade ensamma till vårt öde utan övre styrning.

Att stanna upp och lyssna inåt när jag surfar/konsumerar/delar och väljer- det får bli rule number one. Internet är here to stay men hur magiskt om vi kan använda det rätt hela tiden? Att undvika negativa känslor helt är inte ett rimligt utfall, livet är ett spektrum där alla känslor måste få finnas till så här krävs det enorm disciplin och medvetenhet hos varje enskild person. Vilken kanal ska vi titta på? Vi måste våga välja själva och förstå hur det vi konsumerar påverkar oss. 

För att vara en våg som aldrig slår över utan bara fortsätter att bli större och större, så kan ju också internet vara den mest enastående plats för oss att relatera, inspirera, dokumentera, dela, arkivera och berätta historier. Vi är ständig publik i världens någonsin största konststudio men vi är alla också konstnärer när vi delar med oss. När jag känner att jag använder internet på rätt sätt så är jag inspirerad, jag mår bra i mig själv.  Att kunna ta del av dagliga uppdateringar av författare och konstnärer som vi älskar är historiskt och banbrytande. 

x

E

Rom, Juni, 2023

Donna Tartt - The secret History för tredje gången

Till och med nunnor förlorar bagage

Hotel Locarno: ett magiskt ställe i Rom. Jag har alltid plåtat pianon, det är tydligen ett favoritobjekt. Min dragning till dem måste förklaras med att de är ett ting med stark energi. Så mycket melankoli, historia, så mycket fest, sorg och drömmar. Ett piano är ju en fysisk form av människors känslor

gillar även att plåta obäddade sängar.  Vem har sovit här, vilka samtal har utspelat sig, drömmar, kärleksakter, gråt, tristess?

Doors. Gamla portar och dörrar, fasader. Dörrar är som pianon. Jag dras till att plåta dem överallt. Den första bilden tog jag med min första telefon med mobilkamera på södermalm där det stod femton pianon säkert, trasiga som skulle på sin sista resa. Jag var väl sjutton år och kände en sån sorg. Allt som spelats på dessa pianon, all glädje, all hjärtesorg

x E

Anna Wintour´s garden by  Miranda Brooks

X Emelie

x E

hi

xE

creative process / mural painting at The Mulberry Bar, New York

 xx 

Emelie

I don't know about you men jag älskar när saker är i ordning och jag hittar det jag letar efter.

Tyvärr så är det inte så ofta så hemma hos mig. Hur många gånger per dag letar jag efter min telefon? Mina kort? Barnens hårborstar, bilnycklar, kvitton, saker som ska returneras i tid, well listan kan fortsätta i all evighet och jag känner att det kanske är dags att ge efter. 

Är det en läggningsfråga?   Om jag lagar mat: bombnedslag. Avskyr halvfärdigta projekt men livet kommer emellan

Hur gammal måste man bli för  få komma till insikten om att sluta kämpa emot den man är och istället bara låta det vara som det är? 

Kat Typaldos apartment

Min målarstudio är ett enda kaos, jag har färg på allt från mina nya vita sneakers till mina favoritjeans till en älskad  kashmir-tröja. Det är bara det att när jag blir inspirerad så kan jag inte avbryta och måste direkt måla utan att jag hinner byta om. Jag hoppas bara på det bästa och så får jag ha ångest efteråt för den där tröjan. Men nu är har jag kommit till en punkt i mitt liv där jag känner att jag  lägga ner kraven. Min finaste tröja med fläckar, det är så mitt liv är och det är den jag är. Jag får gå ut i den på middag ändå. Struktur, ordning, reda, följsamhet, att inte ifrågasätta regler : samhället har ju självklart premierat det, för samhället vill inte ha revolterande medborgare. 

Jane Birkin på ovan bild, med sin stökiga och överfulla väska. För er som inte vet,  så var Jane messy of the messiest. Jag läste någonstans att hon inte kunde kliva in på ett hotellrum utan att det på nolltid var kläder, cigarettfat, skor och böcker i en enda röra. "-Cést la vie" sa hon. J´adore säger jag

Sofia Coppola. En av de största filmskaparna och stilikonerna som finns. Har ni inte sett den här bilden ovan, tagen av Bruce Weber från hennes kontor när hon jobbade på The Virgin Suicides? isåfall : you´re welcome. 

MK. För er som växte upp samtidigt som jag, så vet ni hur Mary-Kate Olsen var lika het som stilikon då som hon är nu. Modet är förändrat i form av mer dressat än dåtidens heroine chic,  men hennes look är ändå alltid samma: oförskämt casual. Det är vad som gör henne så cool. The Row är det lyxigaste och mest minimalistiska modehus som finns 2024, men MK får ändå märket att kännas rock'n'roll. Messy, imperfect, feminint och I donat give a fuck-casual. 

När Picasso dog så lämnade han efter sig runt någonstans 45,000 konstverk. Ovan är ett av rummen i hans sista hus i Spanien. Jag kan aldrig se mig mätt på dessa bilder. Det mänskliga och levande, de trycker på alla nerver i kroppen och inspirerar som inget annat. Jag lutar åt kylskåpspoesi, mat och burkar på köksbänken och annat skit i hörnen: som i en återhållen våg av revolt som nu inte kan hållas tillbaka. En revolt mot prydligt, avskalat och museum-svalt. The home is alive again!!!  Vive la révolution. 

Vem vill städa bort år av sitt liv när man istället kan sitta med en skavd kaffekopp på ett trasigt trappsteg i solskenet? Perfectly imperfect

x E

nyc

xE

nyc, part 2

 xx
E

Vi bodde i Schweiz mellan sommaren 2019 och sommaren 2021, så vi var strandade mitt i pandemin i vårt  hus uppe på ett berg. Tur var det för oss att vi bodde i just ett litet hus med trädgård, eftersom det var full  nedstängning i hela landet med omnejd. Det var en konstig men ändå en väldigt speciell tid för vår lilla familj på fyra, en tid som jag kommer bevara i minnet och hjärtat för alltid. En unik tid att bara vara i nuet utan möjlighet att veta när eller hur som omständigheterna skulle förändras. Utan att för den sakens skull vara i akut fara med behov att flytta på oss. Det var en period för fullkomlig och ofrånkomlig reflektion, tålamod och väntan. En bubbla vi visste att vi kanske aldrig skulle få vara i någonsin igen på det här sättet,  och därför borde försöka se som en underlig tid för möjligheter. Just för att vi befann oss där på berget i naturen. Jag, Gustaf och våra två små tjejer.

                       Vår plan innan vi flyttade dit, var att resa så mycket som möjligt. Zurich har ju kanske den bästa utgångspunkten för att upptäcka Europa med bil. Pandemin ändrade på den planen men vi hann med ett par resor innan covid slog till. Comosjön låg ca 2,5 h biltur från vårt hem,  så vi var vi där väldigt ofta- även under pandemin. Vi fick reda på några små viktiga tips och tricks som skulle användas om gränspolisen stannade oss emellan Schweiz och Italien, men som tur var så hände aldrig det.

Innan vi körde ner till Como för första gången så tänkte jag sjukt nog ändå, kan det verkligen vara precis så fullkomligt som alla säger att det är? 

Svaret är ja. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg om La Colombe d´or, som med sin trädgård och energi slog ann precis alla positiva känslor i kroppen samtidigt, så är det samma upplevelse med Comosjön. Det går bara inte att sätta fingret på vad det är som gör det. Det är så hjärtslitande vackert och högtidligt, så storslaget och gammalt så man rycks omedelbart ur verkligheten. Eller- hamnar i en så glasklar närvaro i nuet?

Här sitter jag och Gustaf utanför bottegan som blev en väldigt kär stammis-favorit. Da Luciano. Vid vägkanten i den lilla byn Laglio som också var dit vi valde att åka varendaste gång. Anaïs skulle ta en bild på oss men filmade istället och det var tur för jag tycker så mycket om film. Film och doft förflyttar oss ju omedelbart tillbaka till svunna ögonblick. 

Här hängde vi ut varenda kväll vid sextiden för aperitivo innan vi gick hemåt och bytte om för middag som vi åt vid nio. True mediterranean style <3

Gia Aymeline älskade självklart italienskt!

Här satt vi och åt frukost varje morgon.

Bara för att ni ska förstå hur unikt det var under pandemin: vi var alldeles ensamma på det gamla palatset  vi hyrde rum på.  Det stod tomt som sånär på kocken som inte hade mycket för sig förutom att laga mat till oss värdigt en bröllopsfest. För de hade just precis inga bröllops-bokningar nplanerade så han var så glad att vi var där så att han hade något att göra.  Gnocchin han kom med till lunch smälte i munnen och de nybakade mini-croissanterna åt vi så många av så jag vet inte ens hur det gick till. 

Här simmar jag  naken och inte en båt så långt ögat når.  Omhuldad av de lummiga bergen och i vatten som sipprar ner från glaciären vid St Moritz.

"To be in awe." 

Awe is defined as a mix of fear and respect toward nature, which is experienced as so much larger than oneself. Meanwhile, inspiring energy is defined as the feeling that awakens a sense of vitality, happiness, freedom, and unity between the self and the natural world (and by extension the individual's surroundings)."

Utsikten från vårt orangea palazzo.

Jag skrev som bildtext på ovan post från 1:a January 2020: "this year is gonna be wild".  Well, well, well... If I only knew how wild.

en, två, tre, fem stycken doppio espresso grazie 

Min gamla leopardväska är alltid med.

Vi vandrade alla gator upp och ner i alla byar vi hann med. Vi var ensamma i alla.

complimentary marshmallows borde vara standard på alla hotell

Hur mkt ost och vin jag köpte med hem?

Älskade värmande januarisol. Här är vi i byn Belaggio och strosade och tog en sjuttonde espresso. 

Btw om ni inte följer instagramkontot @italysegreta  så gör det för so mucho Italian love och mkt mer.  Den här bilden är dock min. Återigen ett: " I totally wanna grow old if I can be having a coffee in a little town by Lake Como in a pink hat" moment.

min lilla älskling Gia Aymeline, bara 1,5 år här. Den där jackan kommer jag aldrig göra mig av med.

sa någon doppio espresso? 

Anaïs i sitt esse. På resa och på äventyr. Hon föddes i skyttens tecken och my god vad det stämmer. 

Lågsäsong. Det är så vackert och så melankoliskt med en stängd stad som vanligtvis lever så väldigt mycket.

Hon tyckte att det var så vackert.

Såhär lycklig är jag när gått ur bilen efter att ha lyssnat svinhögt på Miles Davis och direkt satt mig på muren med ett glas Sancerre i handen för att se på solnedgången som färgar bergen röda.

färgerna luften doften. Alla strängar på livs-lyran

Övertäckta båtar som väntar. Det är så fint. Melankoliskt. Saker som är skapade för att användas men som inte gör det. Den slags ensamheten. Allt som ska vara levande och väntar på  att få leva upp.

Snabbspolar till sommaren 2020 igen. Ensamma på hotellet, som alla de gånger vi var där.

The sign of the times. Munskydd every hour everywhere utanför där du bodde. 

Anaïs som alltid utforskar och undersöker.

dressed up of course.För vår egen skull <3

Hur många doppio espresso sa vi nu... jo men de är ju så små?

Drömmen om Como finns för alltid där. Om ni vill ha mer tips om att resa hit så skriv bara skriv till mig! 

Nästa vecka flyger jag till NYC och det är inte en dreamscape utan en very real January Jaunt, så sitter ni på en särskilt magisk superkur mot en förkylning som aldrig släpper so please share! <3

lots of love xxx

Emelie