Hortus Botanicus Haren.

Säger bara det. Nederländerna. De gröna fingrarna här hemma går ej att mätas med de som stoppas i jorden här.

Strax söder om Groningen, i den stillsamma orten Haren, breder en av Nederländernas äldsta och största botaniska trädgårdar ut sig, Hortus Botanicus Haren. En plats där vetenskap möter skönhet, där historien viskar bland trädkronorna och där varje stig bär på sin egen berättelse.

Trädgården är ett landskap i lager med ca 20 hektar fyllda levande rum, skapade för att överraska, lugna och väcka nyfikenhet.

Här finns den kinesiska Ming-trädgården, ett mästerverk av form och filosofi där porlande vatten, sten och tehus möts i perfekt balans. En bit av österländsk visdom planterad i västerländsk jord.

Längre in vilar Laarmanträdgården, där ekologin får blomma fritt bland hedland och äng. Växter från när och fjärran samlas i denna botaniska skattkammare. En hyllning till mångfald och samspel.

Hondsrugträdgården för med sig geologins tyngd och urtidens landskap, en trädgård som berättar om istider och jordens långa minne. Och bland blomsterängar och stenlandskap dansar fjärilar och bin i små trädgårdsrum skapade just för dem.

Rosor, rhododendron, keltiska former, alpiner.. varje liten del är sin egen värld.

Detta är verkligen en plats för alla. Barn med nyfikna ögon, botanister med växtlistor i hand, vandrare, fotografer och själar som söker stillhet.

Äntligen. Stolt, rörd och innerligt hedrad över att få skapa tillsammans med Nathalie Neumann, en magiker med blick för siluetten och fingertoppar som förstår varje fiber.

Nu öppnar LE LOEEI portarna! Hantverk ut i fingerspetsarna. Här kan du skräddarsy ditt plagg tillsammans med Nathalie eller klicka hem hennes helt magiska plagg.

” Based in Gothenburg, Sweden, Le Loeëi is a made-to-order brand where every garment is handcrafted with care and passion.

We invite you to step into a universe where craftsmanship meets creativity, where old fabrics are given new life, and stories of self-expression and artistry are woven into each design.”

Jag ville skapa en tidlös jacka men med överdriven volym. En flört med Westernmodet på ett subtilt sätt. Och ja. Den blev precis vad jag tänkte mig. Med överdriven krage och ärm i dimensionerna och det lilla spännet i halsen.

Mer av våra lokala stjärnor. Mer av det hållbara cirkulära modet på hemmaplan. Dags att på riktigt vända trenden.

Något har hänt. Plötsligt vrids kompassen om
En omvärderande drastisk förändring. Och jag kan såklart inte blunda i det faktum att det nog speglar sig i hur världen ser ut just nu men också på grund av att mina barn växer fortare än någonsin. Tankar som börjar växa hos dem som inte fanns innan. Vi börjar samtala mer. Stöta och blöta.

Att stå tillbaka, inte som en uppoffring, utan som ett växande när det kommer till att välja vad man vill publicera på sociala medier har blivit viktigare för mig än någonsin och förhållandet till det digitala är i stor förändring.

Sociala medier, det där självklara fönstret där vi visar våra mest polerade sidor, där ljuset alltid är perfekt och orden genomtänkta. Jag är där själv, men kan den där tyngre mer betydande skriften och bilden få större plats?

För jag vet att mina barn kommer vilja kliva in där en dag. De kommer nyfiket vilja upptäcka, prova, jämföra. Och jag vill rusta dem. Inte med pekpinnar, utan med eftertanke.

Hur lyfter vi den där blicken och ser på oss själva och vilka vill vi vara för varandra och våra barn?

Kanske handlar det trots allt om att förändra tonen. Att dela mer av det som verkligen rör oss, det som inte alltid är putsat eller klart. Känslorna som skaver och tankarna vi bär i tystnad.

Missförstå mig rätt, jag älskar också fina buketter, välvalda färgskalor och härliga restips och jag kommer antagligen aldrig sluta dela med mig av den där “finputsade” bilden. Kanske för att den där rädslan att försvinna ur algoritmerna sitter som fastetsade klor i mig och giftet är för starkt. Att få likes och följare är en drog. En drog som behöver avvänjning och detox om den helt skall försvinna.

Men jag känner såhär. Vi är vuxna nu. Vi som florerat här inne länge nog, vi vet med oss vad detta bidrar med. Att vi skapar ångest och onyttiga “ha”begär hos varandra som är sådär toxiskt.

Och vi har fortfarande en kraft. Liten men ändå en kraft att forma det digitala landskapet till en plats där våra barn kan få växa i trygghet, där sanning får ta plats, där vänlighet får det där ekot.

Det börjar ju med oss och med det vi väljer att dela. Låt oss vara en enad front. Vi börjar helt enkelt nu. För varandra men också för de under oss. De som snart tar över.

Maj.
En månad som kom och gick men som dröjer sig kvar, rör sig långsamt som om den inte riktigt vill släppa taget. Allt i naturen växer, sträcker sig, men ännu i sin egen takt. Själv vill man skynda på, skynda fram sommaren, få värmen att slå rot.

Stugan är vårt nav just nu, som mest levande av vår närvaro. Vi planterar, vädrar ur och försöker sakta installera oss för den kommande ledigheten där.

Och jag har hittat en bedårande by favorit när det kommer till Klematis.
’TRANQUILITÉ’. En sort som blommar heeeela långa sommaren från Maj in i hösten. Ganska pråliga blommor i skimrande krämigt och blålila lavendelton.

Vi skissar och planerar konstant för små projekt och det minsta i huvudet just nu är att jag vill ha en vattenspegel någonstans i trädgården.

Vi är också i full gång med planeringen av baksidan som på något sätt samtidigt är en framsida.
Vi var och kikade på fin sten och vill ha en liten naturlig känsla av block i samma ton som vår gamla trappa vi grävde fram bakom ladan.

Och nu vill jag hitta ännu mer stora teracottafärgade kärl och urnor att ha på uteplatsen. Gärna snirkliga mönster på och verkligen medelhavsstuket.

Så planeringen fortgår. Ständigt i tankarna.

Vi hörs snart igen! Då med en söt nyhet!

Hej.

Ni som följt min lilla Koreadagbok vet ju att vi är tre nyfunna vänner och adopterade koreanskor på en resa in vårt förflutna. Fortfarande lite nyfunna vänner men redan med så starka band mellan oss.

För några veckor sedan fick jag veta att min biologiska mamma gick bort för två år sedan. Ett besked som bar både tyngd och lättnad. En besvikelse, ja, men också något djupt värdefullt. Att få veta mer. Att få känna henne lite närmare, trots allt.

Och nu, dessa dagar, har något stort hänt:

Ahn-Sophie har funnit sin mamma.

Hon lever. Hon finns.

Inte långt från Seoul, i en liten by, väntar hon.

Och plötsligt känns det som om det där mötet jag själv aldrig fick kanske ändå kan få finnas, genom någon annans ögon.

Att få stå där bredvid, i det ögonblick då en mor och ett barn möts efter år av tystnad. Att få se deras blickar mötas. Se likheterna. Det känns nästan overkligt och samtidigt helande och på riktigt.

Vi är ju tre som började denna resa. Och nu har en av oss nått fram och får knyta ihop säcken. Kanske ett nytt kapitel som nu får öppnas. Ett kapitel där det gamla får möta det nya, där frågor får svar och där hjärtan får sitt lugn till slut .

Så nu för jag och Katja bara finnas där för Ahn-Sophie medan allt vecklar ut sig.

Helt plötsligt får resan ett större syfte och en djupare mening. Tänk att orden kanske ändå får bli sagda högt nu. ”Mamma, det blev bra”.

Ett omvälvande svar.

Det är märkligt ändå, hur livet bara händer, sveper förbi oss som vinden genom träden, och det enda vi egentligen rår på är det som sker just idag.

Ni som följt min lilla Koreadagbok vet att jag börjat vända blicken bakåt, ner i jorden där mina koreanska rötter vilar. För några månader sedan nådde mig ett besked från Korean Welfare Services och att de hade funnit min biologiska mammas handskrivna ID-nummer. En siffra på papper, men för mig, ett frö till hopp. Tänk om jag ändå skulle få se henne? Se mina egna drag speglas i någon annans ansikte, kanske knyta ihop en liten cirkel med början och slut. Jag har aldrig burit någon brännande längtan, men nyfikenheten har alltid funnits där. På senare tid också en växande undran: vem var hon, som människa? Delar vi något mer än blod — kanske ett skratt, ett sätt att se på världen?

I veckan kom svaret. Tydligt. Oåterkalleligt.

Min biologiska mamma gick bort år 2022.

Jag får inte veta varför, inte var hon vilar. Men jag vet att hon levde sitt liv nära Seoul.

Ett sådant svar känns som ett slut, en punkt efter en mening jag knappt hunnit skriva. Mötet som jag börjat forma i tanken får nu läggas åt sidan. Både min biologiska mamma och pappa är borta och nu vet jag det. I vissheten finns ett slags stillhet. Men också en liten sorg, för att jag var så nära. Hade jag bara börjat leta lite tidigare… kanske hade jag hunnit se henne, höra hennes röst, känna om de där biologiska rörelserna ändå liknade varandra.

Men ändå är jag så tacksam. Tacksam att informationen från mina dokument stämde, att spåren hon lämnat kunde följas. Tacksam för hjälpen jag fått. Det är inte ingenting.

Och ännu finns något kvar. Jag vet att jag har syskon, två halvsyskon och ett helsyskon, någonstans där ute i världen. Kanske kan jag få möta dem. Spegla mig i dem istället?  Kanske kan de berätta för mig om kvinnan jag aldrig fick möta.

Så resan är inte riktigt över.

Om fyra månader åker vi.

Det känns så långt borta, och samtidigt så kittlande nära.

Påskhelg!

En liten utandning och tid för familjen. En tacksam helg som blir viktigare och viktigare. Inser att tiden går så fort och på något sätt känns alla familjetillfällen mer och mer viktiga att förvalta och vara närvarande i. Föräldrar som blir äldre och äldre och det är aldrig helt enkelt att samlas.

Hej igen!

Jag är så fantastiskt glad att ha landat på den här plattformen. Det känns så ärligt och genuint här inne och passar mig så bra.

Ett lugn infinner sig och här blir det fokus på ännu mer ärlig och spontan ventilation.

Mer fokus på transparens och det som är viktigast. Livet, tankarna och allt som hör till. Inredning, trädgård och lite spännande resmål poppar nog ändå upp mellan varven. Hoppas du stannar.

Kram så hörs vi snart.