Påsklovet har känts både långt och kort på samma gång.

Här går jag upp med solen utan att tänka på det, trots att jag annars verkligen älskar att sova länge. Ljuset gör att jag bara vill ut. Gå runt, vara i naturen. Titta på barnen när de håller på med sitt – bankar med en pinne, välter en sten, fastnar i något hur länge som helst.

Jag älskar ju egentligen stadens puls. Vi bodde i hus i några år, men det var inte för oss. Det här är något annat. Lägenheten i stan är hjärtat, och det här är mer som en lunga.

Jag har skrapat färg från fönster hela lovet. Det känns i hela kroppen. Vi har planterat, grävt för staket, snickrat grindar och spelat Mastermind på kvällarna. Enkelt, ganska fysiskt, men väldigt härligt.

Det känns som mer än en vecka.

Nu tillbaka till våren i stan.

Nästa gång vi kommer ner sitter nya dörrar på plats – altandörr med sidoljus i vardagsrummet. Känns nästan lite overkligt att det blir klart innan sommaren.

Redan på visningen stod det klart för mig att allt fanns där under ytan. Jag visste att finsnickaren från staterna som byggt huset hade gjort det med omsorg, och att det fortfarande gick att ana – bakom en alldeles för orange furu.

En 1912-års pärla, om än väl gömd.

Vi bestämde tidigt att göra det mesta själva. Inte för att det är enklast, men vi trodde det skulle vara lite billigare och också för att det ger en annan närhet till huset. Att riva, plocka ned, måla om – och hela tiden justera planen längs vägen så att huset blev vårt. Med blåmärken, chippade naglar och färg i hårbotten hela somrarna. Det kräver att man vågar släppa idéer man först varit säker på och att inse att det inte blir som på Pinterest att huset ska andas och leva på samma sätt som vi gör här. Det dras in åkersly, lera, sandsand och en hel del trötta halvuppackade picknickkorgar.

Samtidigt har vi försökt arbeta snabbt och långsamt samtidigt. Vissa grejer kan jag ju inte vänta med. Det handlar inte om att stressa eller att bli klar utan mer att det ska bli vårt. Allt va någonsannas då huset även va möblerat och det fanns så mycket att slänga, sortera och sälja.

Vi har sen verkligen inte försökt återskapa något exakt, inte byggnagstekniskt eller estetiskt utan absolut att ta fram det som redan finns i huset, men också lägga till oss. Och acceptera att allt inte blir lika clean som hemma eller ens som man tänkt sig från början. Ett landställe får gärna vara lite friare, lite mindre kontrollerat.

Huset är byggt som i ett kors, där alla rum möts i köket. Det gör köket till en naturlig mittpunkt, och också till det mest avgörande att få rätt. Det var därför jag ville börja just här.

Arbetet har varit konkret. Jag har rivit, plockat ned, målat om. Skissat om. Skissat igen. Justerat.

Referensen har varit en blandning av Kettle’s Yard – i sin stillhet, konstnärliga uttryck och materialkänsla – och svenska gårdshus från sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. En enkelhet, men med precision i detaljerna.

Det har varit mer utmanande än jag trodde. Och roligare.

Nu är vi framme. Köket är varmt, mjukt i uttrycket, men utan att bli för feminint. Det finns en tyngd i materialen och en lugnhet i färgerna som gör att rummet håller. Och kanske viktigast – det känns som att huset fått tillbaka något av det som en gång fanns där.

Hoppas ni gillar det, jag älskar det nämligen!

Vi håller på att packa inför påsken på Öland och det är alltid lite mer som följer med än man tänkt sig. Den här gången åker färgprov till fasaden med – vi vill se dem på plats innan vi bestämmer oss. Vi har också köpt en kraftig knivlist till köket och nya sängkläder till gästkrypinet på övervåningen.

Utöver det blir det en hel del småsaker: tavlor som ska upp, tvål och några nickeldetaljer till badrummet som förhoppningsvis kan få rummet att kännas lite mer färdigt.
Vi tar också med oss sådant som hör påsken till – påskte från Sibyllans Kaffe & Tehandel, marsipan från Ejes Choklad och några såser från Hallen. Resten handlar vi där nere.

Om vädret tillåter hoppas vi börja sätta upp ett körsbärsstaket som ska dela upp trädgårdarna lite och samtidigt fungera som ett stopp för Bruno, som är väldigt intresserad av allt som passerar stora vägen. Vi får se hur mycket vi hinner.

Maten blir ganska enkel. Jag tänker laga en del lamm, göra couscous, grilla om det går och försöka hitta någon nytändning när det gäller sallader – det är ofta där jag fastnar.

Hur brukar ni fira påsken? Lagar ni något särskilt varje år eller blir det mer det som råkar fungera på plats?

Förra veckan var vi på frukost hos Marville Road som nu har öppnat sin första butik på Birger Jarlsgatan.
Märket grundades med en tydlig idé om att skapa en garderob som håller över tid – klassiska silhuetter, genomarbetade material och plagg som fungerar i många sammanhang snarare än att följa säsong. Det märks i hur kollektionerna är uppbyggda, där allt hänger ihop och kan bäras om och om igen.
Butiken speglar det ganska väl. Ljus, avskalad och med fokus på plaggen.
Vi var där på morgonen, åt en enkel frukost, tittade närmare på kollektionen och provade några plagg. Det var ett lugnt och trevligt sätt att fira öppningen, utan något större ståhej.

Min vän Martina Bode var med och höll i allt, och gjorde det precis så välordnat och självklart som hon alltid gör.
Det är något särskilt med när ett varumärke tar steget från att bara finnas digitalt eller i andras miljöer till att få ett eget rum. Det ger en annan tydlighet, både för dem och för oss som besöker.

På sportlovet åkte vi ner till kusthuset.Delvis för att vara lediga, delvis för att fylla en 30-kubiks container med skräp. Men framför allt för att se det nya köket.

Jag är aldrig så avslappnad som jag är på Öland. Det är märkligt vad en plats kan göra med en.

Det är något med ljuset. Men också färgerna och tempot.Och vad som händer med oss som familj när vi är där. Vi kommer närmare något jag minns som tradition. Kortspel vid bordet. Riddarlekar på gräset. Långa promenader över stäm. Humöret går upp och ner, någon bakar, det luktar kokkaffe. Böcker ligger halvlästa i högar.

Det slog mig att det här var första gången jag var på landet utan att känna någon tidsbrist.Vi hade containern att fylla.Sedan fanns inga fler måsten.

Snickarna kom förbi en stund och mätte inför sommaren.
Vi ska ta upp altandörrar i vardagsrummet, riva en vägg i sovrummet och byta ytterdörrarna.

Sedan blev det tyst igen.

Inget att skynda på.Helt otroligt. Jag längtar redan till påsken och nästa resa ner.

Det har gått så lång tid sedan jag skrev här att jag inte riktigt kan låtsas som ingenting och bara börja publicera gamla utkast som om de kom från igår.

Så jag börjar helt enkelt med att säga: hej igen.

Det känns nästan lite gammalt att be om ursäkt varje gång livet springer lite snabbare än bloggen, men samtidigt känns det märkligt att bara dyka upp utan ett ord. Så låt oss säga så här: tack för tålamodet.

Under tiden har jag faktiskt fortsatt skriva. Jag har bara inte hunnit publicera. Det betyder att det ligger en hel del halvfärdiga och färdiga texter här som väntar på att få komma ut.

Så jag tänkte ta det lite i min egen takt och publicera pö om pö, även om allt inte kommer helt kronologiskt. Det har ändå hänt en hel del fina saker den senaste tiden – möten, små projekt och sådant som jag gärna vill dela.

Men vi börjar enkelt.

En liten bilddagbok från den senaste tiden.
Lite lätt, lite blandat.

Hoppas det är ok med er.

Alla hjärtans dag i år var lugn.

Vi har varit förkylda och haft intensiva veckor, så någon större plan fanns egentligen inte. I stället blev det en väldigt bra dag på ett ganska okomplicerat sätt.

Vi tog en promenad i solen. Stannade länge bland japanska knivar och tittade, jämförde och höll i dem. Saker till landet. Det känns fortfarande lite märkligt att allt snart faktiskt ska packas upp.

Vi åt en varm lunch, köpte kaffe på NK och testade månadens bulle – en lemon curd-smördegs knutte som var precis så bra som den låter.

Sedan gick vi till Operan.

Vi hade lyckats få biljetter till Trollflöjten klockan tre. Mozart som kompositör är förstås genial. Historien är mer diskutabel. Men uppsättningen var fantastisk. Scenografin, tempot, komiken – allt satt.

Efteråt promenerade vi hem.

Kvällen avslutades i soffan med barnen och popcorn, vilket visade sig vara den perfekta planen.

Men dagen väckte ändå en tanke hos mig.

Jag kan känna en dubbelhet inför romantik. Ibland saknar jag den där känslan av pirr. Att få känna sig åtrådd, flirtig, lite löjligt förväntansfull. Samtidigt uppskattar jag något annat som kanske är svårare att beskriva men betydligt mer stabilt – tryggheten, lugnet, känslan av att ha landat i varandra.

Det är på många sätt en dag som alla andra. Och kanske är det just det som är poängen.

Ändå är det märkligt hur lätt man påverkas av idén om hur romantik ska se ut. Är det kommersen som rör till det? Hör den där mer dramatiska romantiken ungdomen till? Eller byter den bara form med åren?

Jag vet faktiskt inte.

Men jag vet att promenader, kaffe, opera och popcorn i soffan fortfarande känns som en mycket bra kombination.

Nu ser vi fram emot sportlov och havsluft