Julia Hichens

Det här var en helg för ett tag sen, men de ser så likadana ut så knappt ens jag såg någon skillnad. Men det är så skönt med den här upprepande vardagen som nu även blivit repeterande helg. Vi har alltid – precis som ni ett så hektiskt vårschema att jag bestämde mig för att inte boka något alls iöverhuvudtaget utöver det vi måste den här våren. Och det har gjort lite av under för oss. Vi bara hänger runt och gör nästan ingenting.

En bok, ett museum, en stund på gården, en middag som blir rester dagen efter, en promenad med Bruno. En skiss på punchveranda och sen kokar jag kaffe igen.

Hur har ni det?

Jag har ritat nya ytterdörrar till sommarhuset. Det började med behovet av att byta ut dörrar, men blev ganska snabbt ett större arbete med proportioner, ljusinsläpp och hur huset hänger ihop med trädgården.

Utöver ytterdörrarna har jag också ritat en hel altanvägg med sidoljus. Det är fortfarande svårt att veta exakt hur det kommer att bli, eftersom allt ligger i produktion i fabrik just nu. Jag har alltså inte sett slutresultatet ännu. Men ritningarna är klara, besluten är tagna och nu återstår den märkliga fasen när man bara väntar.

I uppstarten samlade jag inspirationsbilder. Dörrar, glaspartier, entréer och altanlösningar med den känsla jag var ute efter. Som alltid blev slutresultatet något annat än referenserna. Bilderna fungerar mer som ett sätt att ringa in riktningen. Sedan måste man anpassa allt till huset, måtten, fasaden och hur man faktiskt lever.

Det har varit en ovanligt rolig process. Jag tycker om den typen av arbete: att titta på proportioner, detaljer och funktion samtidigt. En dörr är aldrig bara en dörr. Den påverkar hur man kommer in, hur ljuset faller, hur rummen används och hur huset möter trädgården.

Det jag hoppas mest på är att de nya dörrarna och altanväggen ska göra huset mer naturligt att röra sig igenom. Att flödet mellan inne och ute blir tydligare. Att vissa delar av trädgården börjar användas mer, bara för att de blir lättare att nå och mer synliga från insidan.

Det är ofta så med hus. En ganska konkret förändring kan påverka känslan i hela byggnaden. Inte genom att göra allt nytt, utan genom att rätta till något i hur huset fungerar. Nu är allt beställt och under tillverkning.

Jag är väldigt nyfiken på att se om det jag har föreställt mig också håller i verkligheten.

Jag har så ambivalent känsla inför våren varje år, inte i relation till ljuset eller värmen – men till kläder. Jag är som ni redan vet en sak konceptualist och det är som att jag måste komma på hur jag vill ha det varje gång man måste byta en ulltröja mot en T-shirt (jag har såååå svårt för att vara avklädd i stan). Jag vet inte var det här kommer ifrån riktigt. Det slutar ju med att jag allt som oftast klär mig precis som förra våren men det är alltid en period av lite förvirring. Och jag tenderar att bli mindre snäll emot mig själv och mitt utseende när jag gör detta skifte. Kan det vara så enkelt att jag behöver visa mer av kroppen när det är vår. Nog om det nu och fokus på det som var tanken med inlägget. Att hitta en vårstil som inte kräver så mycket av mig – som fungerar år efter år och som klär en vuxen kvinna med allt vad det är…

Vill ni ha mina tips så kommer dom här- har lagt till länkar också.

Ps dela gärna era tankar om detta i kommentarsfältet, om det visar sig att jag inte är ensam om det här kan jag kanske utveckla i ett inlägg framåt.
Kram

Klänning , kjolar, sandaler och badkläder får vi återkomma till när det blivit lite varmare.

Påsklovet har känts både långt och kort på samma gång.

Här går jag upp med solen utan att tänka på det, trots att jag annars verkligen älskar att sova länge. Ljuset gör att jag bara vill ut. Gå runt, vara i naturen. Titta på barnen när de håller på med sitt – bankar med en pinne, välter en sten, fastnar i något hur länge som helst.

Jag älskar ju egentligen stadens puls. Vi bodde i hus i några år, men det var inte för oss. Det här är något annat. Lägenheten i stan är hjärtat, och det här är mer som en lunga.

Jag har skrapat färg från fönster hela lovet. Det känns i hela kroppen. Vi har planterat, grävt för staket, snickrat grindar och spelat Mastermind på kvällarna. Enkelt, ganska fysiskt, men väldigt härligt.

Det känns som mer än en vecka.

Nu tillbaka till våren i stan.

Nästa gång vi kommer ner sitter nya dörrar på plats – altandörr med sidoljus i vardagsrummet. Känns nästan lite overkligt att det blir klart innan sommaren.

Redan på visningen stod det klart för mig att allt fanns där under ytan. Jag visste att finsnickaren från staterna som byggt huset hade gjort det med omsorg, och att det fortfarande gick att ana – bakom en alldeles för orange furu.

En 1912-års pärla, om än väl gömd.

Vi bestämde tidigt att göra det mesta själva. Inte för att det är enklast, men vi trodde det skulle vara lite billigare och också för att det ger en annan närhet till huset. Att riva, plocka ned, måla om – och hela tiden justera planen längs vägen så att huset blev vårt. Med blåmärken, chippade naglar och färg i hårbotten hela somrarna. Det kräver att man vågar släppa idéer man först varit säker på och att inse att det inte blir som på Pinterest att huset ska andas och leva på samma sätt som vi gör här. Det dras in åkersly, lera, sandsand och en hel del trötta halvuppackade picknickkorgar.

Samtidigt har vi försökt arbeta snabbt och långsamt samtidigt. Vissa grejer kan jag ju inte vänta med. Det handlar inte om att stressa eller att bli klar utan mer att det ska bli vårt. Allt va någonsannas då huset även va möblerat och det fanns så mycket att slänga, sortera och sälja.

Vi har sen verkligen inte försökt återskapa något exakt, inte byggnagstekniskt eller estetiskt utan absolut att ta fram det som redan finns i huset, men också lägga till oss. Och acceptera att allt inte blir lika clean som hemma eller ens som man tänkt sig från början. Ett landställe får gärna vara lite friare, lite mindre kontrollerat.

Huset är byggt som i ett kors, där alla rum möts i köket. Det gör köket till en naturlig mittpunkt, och också till det mest avgörande att få rätt. Det var därför jag ville börja just här.

Arbetet har varit konkret. Jag har rivit, plockat ned, målat om. Skissat om. Skissat igen. Justerat.

Referensen har varit en blandning av Kettle’s Yard – i sin stillhet, konstnärliga uttryck och materialkänsla – och svenska gårdshus från sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. En enkelhet, men med precision i detaljerna.

Det har varit mer utmanande än jag trodde. Och roligare.

Nu är vi framme. Köket är varmt, mjukt i uttrycket, men utan att bli för feminint. Det finns en tyngd i materialen och en lugnhet i färgerna som gör att rummet håller. Och kanske viktigast – det känns som att huset fått tillbaka något av det som en gång fanns där.

Hoppas ni gillar det, jag älskar det nämligen!

Vi håller på att packa inför påsken på Öland och det är alltid lite mer som följer med än man tänkt sig. Den här gången åker färgprov till fasaden med – vi vill se dem på plats innan vi bestämmer oss. Vi har också köpt en kraftig knivlist till köket och nya sängkläder till gästkrypinet på övervåningen.

Utöver det blir det en hel del småsaker: tavlor som ska upp, tvål och några nickeldetaljer till badrummet som förhoppningsvis kan få rummet att kännas lite mer färdigt.
Vi tar också med oss sådant som hör påsken till – påskte från Sibyllans Kaffe & Tehandel, marsipan från Ejes Choklad och några såser från Hallen. Resten handlar vi där nere.

Om vädret tillåter hoppas vi börja sätta upp ett körsbärsstaket som ska dela upp trädgårdarna lite och samtidigt fungera som ett stopp för Bruno, som är väldigt intresserad av allt som passerar stora vägen. Vi får se hur mycket vi hinner.

Maten blir ganska enkel. Jag tänker laga en del lamm, göra couscous, grilla om det går och försöka hitta någon nytändning när det gäller sallader – det är ofta där jag fastnar.

Hur brukar ni fira påsken? Lagar ni något särskilt varje år eller blir det mer det som råkar fungera på plats?

Förra veckan var vi på frukost hos Marville Road som nu har öppnat sin första butik på Birger Jarlsgatan.
Märket grundades med en tydlig idé om att skapa en garderob som håller över tid – klassiska silhuetter, genomarbetade material och plagg som fungerar i många sammanhang snarare än att följa säsong. Det märks i hur kollektionerna är uppbyggda, där allt hänger ihop och kan bäras om och om igen.
Butiken speglar det ganska väl. Ljus, avskalad och med fokus på plaggen.
Vi var där på morgonen, åt en enkel frukost, tittade närmare på kollektionen och provade några plagg. Det var ett lugnt och trevligt sätt att fira öppningen, utan något större ståhej.

Min vän Martina Bode var med och höll i allt, och gjorde det precis så välordnat och självklart som hon alltid gör.
Det är något särskilt med när ett varumärke tar steget från att bara finnas digitalt eller i andras miljöer till att få ett eget rum. Det ger en annan tydlighet, både för dem och för oss som besöker.