Los angeles kämpar med social distancing

Här i Kalifornien ska uppmanas befolkningen att stanna hemma så mycket som möjligt. Jobba hemifrån, studera hemifrån och äta hemma. Inte stå närmare folk än högst två meter (eller är det en?). Det mesta är stängt, inklusive mitt ridskolestall. Onsdagens lektion blev tydligen den sista på många veckor. Undrar vem som ska motionera hästarna nu och hur stallet ska ha råd att gå runt utan betalande elever.

Min vän Tamara som jag också brukar rida hos hörde av sig och frågade om jag hade lust att komma upp och motionera hennes stora hästar. Det ville jag givetvis. Vem tackar nej till en galopp i bergen? Inte jag. Vi red och blev lite chockade över att halva Los Angeles verkade vara ute på hajk. Aldrig någonsin har jag sett lika mycket folk i Tuna Canyon som idag. För att inte tala om bilar. På sin höjd brukar det finnas två eller högst tre bilar parkerade där hajken börjar. Och det är ju bra att LA-borna motionerar, men vet inte om jag skulle kalla detta social distancing.

Bisarr grej med att sitta på en häst. Folk tycker att det är helt okej att fota och filma en utan att ens fråga. Vi figurerar garanterat på minst ett tiotal instagrambilder/-stories efter dagens ritt.

När vi kom tillbaka till stallet och hästarna var genomsvettiga av allt galopperande lät vi dem rulla sig på ridplanen. De här hästarna lever ett mycket gott liv, må jag säga. (Vid närmare eftertanke gör jag det också).

Medan jag red hade Magnus och barnen laddat bilen nere i Malibu. De plockade upp mig och på vägen hem stannade vi på en plats med fin utsikt och hade en liten picknick medan vi (okej jag) blickade ut över bergen och Stilla havet. Det var den lördagen.