Bekvämlighetszonen

jagjagjag · 5 years ago
Intressant! Framför allt säger jag att det är tufft att ha en konflikt eller "lite dålig stämning" på arbetsplatsen eller min sin chef. Jag tänker att det konsekvenstänket lätt gör att man inte vågar ta steget ut och göra som du gjorde gällande din lön. Idag morse kände jag mig så missmodig. Funderade varför. Tänkte att det är många situationer som inte är jättebekväma nu och jag tycker att det är tungt. har försökt säga till min hyresvärd om en grej som borde fixas men det händer inget, så jag måste säga igen, helst på ett trevligt sätt såklart. Har en manlig kollega som tar för sig så att jag blir utan det ena och det andra (han började på arbetsplatsen efter mig, på något konstigt sätt har han ett fint eget rum medan jag byter mellan halvtaskiga rum etc) och det är liksom det ena efter det andra. Eller så blev jag ändå mera påverkad än jag tror av att man igår införde coronarestriktioner så att flera hobbyn ställs in. Jag gillar verkligen att du har råg i ryggen och det inspirerar även mig. Sedan behöver man väl som motvikt lite snälla människor omkring en och lite comfort zone också, så man orkar gå utanför cirkeln ibland? Det är väl så det ska vara kanske? Min inre målbild är liksom att jag leende ska glida in och på ett charmigt men bestämt sätt stå upp för mig själv och andra orättvisor. Men sedan känner jag mig ofta ganska tafflig i dendär situationen. Men det kanske behövs övning, som med allt annat. Men när jag rent konkret var utanför min comfort zone var nog senast på en bar/fest där jag försökte trumma på en bongotrumma, dvs försökte lära mig att trumma någon enkel takt. Det är väldigt mycket för mig eftersom jag hela mitt liv vetat att jag är omusikalisk. Jag menar, har man musikaliskt självförtroende är det väl inte så stort. Det var ändå en skön känsla att våga.

MC · 5 years ago
Min cirkel har detta året blivit så liten, så tycker jag flera gånger i veckan får sticka ut foten utanför den. Denna isolering, och förlåt men jävla elände som följt med det är hemskt. Och som du skrev på instagram så HAR jag det ju oförskämt bra men det är ändå hemskt. Och för att spä på det så dog min (unga) moster i Californien helt plötsligt och oväntat i veckan och jag får inte åka till familjen. Skit skit skit. Okej detta blev visst mest gnäll. Sorry. Men cirkeln, för mig är ofta de stora sakerna lättare än de små. Har inga problem att säga ifrån, avbryta bråk eller stå upp för min eller någon annans rätt. Medan de små sakerna som att kanske kallprata med någon när jag måste eller laga så kallad fin middag åt gäster gör mig kallsvettig. (För att inte tala om högläsning inför andra än barn, herregud.)

Maria · 5 years ago
Hatar att vara utanför min comfort zone - det är kanske också därför konceptet "hårt träningspass" är något helt obekant för mig :-)

Isabelle · 5 years ago
Oj mitt liv är vardagligt och händelselöst. Det blir i närtid situationer som gynekolog, frisör, tandläkare eller när min unge hade haft en konflikt med en kompis i slutet av en playdate; och jag hela tiden möter kompisens föräldrar vid skolgrinden utan att vi har pratat om det; vilket jag trodde att de skulle ta upp eftersom det var min unge som grät (vilket ju inte betyder att han var "offret"), men jag inte vet om vi har samma "version av händelseförloppet" och känns underligt för mej att ta upp nu i efterhand (ganska bagatellartad barnkonflikt! men vi har ju inte pratat om det, och jag vet inte vad de tänker)... Fegis oss och fegis dem!

Rebecka · 5 years ago
Jag var med i den sista intervjuronden av ett gäng rätt svåra intervjuer (psykologiskt test, presentation av ett ämne jag inte visste nånting om sen tidigare, två intervjuer med chefer). Tyckte det var för jävligt och var konstant nervös i en vecka, sov dåligt osv men vad roligt det var att inse efteråt att man växt lite som människa av att ha utmanat sig själv! Nu väntar jag på besked om jag får jobbet.