Eve

I år valde vi att stanna i stan över jul. Inte som ett avsteg från traditionen, utan som ett sätt att komma närmare den. Att ta det lugnt. Att vara varsamma med tiden. Att låta fokus ligga där det hör hemma – hos barnen och i nuet.

Under flera år har jag haft en stark drivkraft att lägga till. Göra lite mer, lite vackrare, lite rikare. Det är så jag visar omsorg – genom detaljer, förberedelser och ansträngning. Men i år hände något annat. Inte som en uppgörelse med det förflutna, utan som en mognad: en känsla av att det räcker att göra det som faktiskt behövs. Och att det i sig kan vara generöst.

Det har inte handlat om andlighet eller stora insikter, utan om prioriteringar. Och, helt ärligt, om ekonomi. För vi har det vi behöver. Vi kunde ge oss själva ledighet. Vackra rum. Någon annan stod för julbordet. Klapparna var få, men genomtänkta – sådant barnen verkligen önskat sig.

Det som gav mig mest var enkelheten i dagarna. Promenaderna med Bruno. Rörelsen, ljuset, pauserna. Att mötas till lunch på Gamla Riksarkivet med hela familjen. Att sedan landa i soffan: julfilm, NK mint, te i koppen. Stillheten som fick ta plats utan att behöva fyllas.

Det var en jul som var lågmäld, men inte tom. Tyst, men inte ensam. Kanske inte en mall för alla framtida jular – men en påminnelse om att det ibland är när vi skalar bort som något får slå rot. Jag hoppas verkligen ni haft en fin julhelg, hur har ni firat?