Hej.

Fem år senare.

Min första kontakt med kvinnorna och kreatörerna bakom The Way We Play började med en intim intervju, hemma hos mig, tillsammans med mina barn. Jag minns samtalet så väl – och hur fint det var att få arbeta med Mira Wickman som fotograf. Det kändes som att bjuda in en vän i sitt hem. På något sätt glömmer man att man arbetar, när kreativiteten, energin och samtalen får flöda fritt.

Det som inte syns i bilderna, men som kanske går att ana mellan raderna, är vad som pågick inom mig då. Jag hade arbetat mig sjuk. Det fanns saker i livet och i mig själv som skavde och krävde förändring, samtidigt som min mamma var svårt sjuk. Dagen efter intervjun kraschade jag helt.

Det som på pappret blev en sjukskrivning blev för mig början på en förändringsresa. En resa som har varit både smärtsam och vacker – inte antingen eller, utan som livet självt: en smältdegel av det vackra och det fula, det svåra och det lätta, det ljusa och det mörka.

Tanken då var att jag skulle börja skriva här på bloggen. Men jag var inte på en plats där det var möjligt. Jag minns den fina förståelsen jag möttes av – och hur pressen jag kände egentligen kom från mig själv.

Nu, fem år senare, möts våra vägar igen. Som den mest tålmodiga av alla väntade den här platsen in mig. Och nu är jag här.

Jag vet inte riktigt vilken form det här kommer att ta, och jag försöker heller inte definiera det för mycket. Jag vill dela min värld – det jag ser, upplever och det som får mig att tycka att livet är fint. Det kommer troligen bli en blandning av mitt arbete och mitt hantverk, resor, relationer och processer – av det jag hör, ser och känner, och det som väcker min inspiration.

Det känns fint att vara här. Jag är tacksam för platsen och för att få dela.

Hoppas ni vill vara med.

/Nana