Repetition är underskattat

Det finns en ganska märklig motsägelse i vår samtid. Å ena sidan verkar varje del av livet vara öppen för optimering. Bättre morgonrutiner, bättre fokus, bättre kost, bättre disciplin. Jag skrev nyligen om biohacking i ett annat inlägg, och fenomenet är ju svårt att missa. I flödet hägrar alltid nästa nivå av tillvaro någonstans där framme i horisonten, om man bara hittar rätt metod, sorterar bort rätt människor eller organiserar sin vardag tillräckligt effektivt. Samtidigt löper en annan uppmaning parallellt med allt detta: bli mer dig själv! Hitta din stil, din röst, din riktning. Individualismens tid har kanske aldrig varit starkare än just nu. Trots det, så finns det en ganska uppenbar fråga som ingen riktigt verkar kunna svara på: vem exakt är den där personen man förväntas bli? När jag tänker på människor vars liv faktiskt fortsätter vara intressanta över tid – människor vars stil, arbete eller smak inte bara känns som ännu ett flödesfenomen – slås jag nästan alltid av samma sak: de försöker sällan uppfinna sig själva på nytt. De upprepar snarare vissa saker tills de blir ett slags signatur. Det kan vara något så enkelt som samma promenad varje morgon, samma par jeans man alltid återvänder till, samma sätt att arbeta eller samma människor runt ett bord. Inte disciplin i någon heroisk mening, utan bara en ganska konsekvent lojalitet mot det man redan vet fungerar. Jag tänkte på det när jag nyligen läste Peggy Guggenheims Confessions of an Art Addict. Boken är full av konstnärer, middagar och människor som rör sig mellan Paris, London och New York under en tid när modern konst fortfarande var något ganska nytt och ganska vilt, men det som gör den riktigt bra är hur oförutsägbart Peggy själv rörde sig genom allt detta. Vid ett tillfälle bestämde hon sig till exempel för att köpa ett verk om dagen tills pengarna tog slut – ett projekt som i efterhand visade sig vara ett av de mer effektiva sätten att bygga en konstsamling i modern historia. Det låter nästan som en absurd impuls, men det är också precis så smak ofta fungerar i verkligheten: någon följer sin nyfikenhet långt innan världen hunnit formulera varför den är rätt. Det finns något ganska befriande i den tanken. Inte ständig självförbättring eller oändlig optimering, utan en viss konsekvens i uppmärksamheten – att fortsätta återvända till det man redan vet att man tycker om tills det långsamt formar något som faktiskt liknar ett liv. Och kanske är det just därför repetition ofta visar sig vara mer intressant än förändring. Inte för att den gör livet mindre levande, utan för att den avslöjar vem man redan är.

Emelie