Huset, the story om hur vi bestämde oss kan man säga

Okej så huset, vårat stora projekt. Nu har jag presenterat mig själv lite, känner att jag borde presentera huset också. Eller kanske mer hur det gick till.

Vi hade sett på hus en stund, dels för att det är kul att spana runt, men tanken på att sätta tänderna i ett ordentligt projekt hade kittlat ett tag. Kanske började vi undermedvetet bli lite trötta på att resa runt så mycket? Det var fortfarande en läskig tanke, att köpa något och behöva vara kvar på samma ställe så länge. Att köpa hus i Nicaragua kändes inte alls läskigt på samma sätt, det innefattade ju våran reselivsstil perfekt. (De husen och marken vi försökt köpa i Nicaragua gick inte igenom nån av gångerna, vilket vi är nöjda över nu. Mer om det i ett senare inlägg. Här kan ni se lite från alla våra resor i just Nica)

Vi fortsatte ändå att kika runt med tanken att vi flippar ett hus, bor där ett år och renoverar, sen drar vi vidare.

Ett hus dök upp, vi åkte och kollade. Det tickade i många av våra boxar, det var någonting annat än ett vanligt litet hus i en ruta i ett bostadsområde. Mycket mark, högst upp på en liten kulle. Sista huset på en liten gata, skog på baksidan, utsikt på framsidan.  I en liten förort till Oslo med massor av sjöar och så enkelt att ta direktbuss in. 2 stora garage och plats för ateljé, byggt 1985 och inte renoverat sen dess. Massor av potential!

Plötsligt kom pandemin och jag blev gravid samtidigt. Och budgivningen på huset startade, det enda huset vi sett hittills som kändes tillräckligt kul. Så vi bestämde oss att vi ba kör! Sverker satt hemma och budade och jag hetsade på i telefonen från mitt jobb på båten.

Vi skrev på kontraktet några dagar innan Norge stängde ned. Pandemin här var lite annorlunda än i Sverige, allt stängde, skolor, alla butiker. Endast apotek och matbutiker var öppna i princip hela vårat första år i huset och under en period fick man bara var 2 personer på samma plats. Kul det var för två sociala människor som lämnat stan för och för första gången flyttat ut på landet… Tanken var att vänner och familj skulle komma och hjälpa till, vi skulle ha renoveringshäng och middagar. Istället  fick vi en stängd gräns till Sverige och knappt några besök eller hjälp.

Sverker drog ett tungt lass kan man säga. Det gjorde visserligen jag också med en växande mage, men han satte igång och lärde sig allt eftersom, utan hjälp, och såg till att det mesta som behövdes fixas innan Jellybean kom, blev gjort. Natural born handyman!

Hade det inte varit för pandemin hade jag antagligen panik-rest runt överallt när jag fick reda på att jag var gravid, innan barnet kom och det var försent. Nu blev vi istället tvingade att stanna kvar. Pandemin blev som en behövlig paus för oss, som för många andra. Vet inte om jag hade vågat annars, så ett frö och kanske till och med vattna lite så det får rota sig. Kanske till och med gilla att vara lite mera stilla?

Tanken på att bara flippa ett hus och bo där ett år fick läggas på hyllan. Mentalt fick jag ställa om totalt och inse att nu startar en ny fas i livet. Insåg dock ganska snabbt att man kan resa fast man skaffat barn (jag trodde typ att livet skulle ta slut så fort man fick barn, ni hör ju vilken inställning jag hade till det hela…) och Joni är redan en van resenär. 

Renoveringen och insidan får jag berätta om senare. Det är lite mark att täcka kan man säga. Vi flyttade hit med ett bord. Vi hade alltså en (1) möbel med oss när vi flyttade in. EN. Ska vi ta det i nästa inlägg kanske?