Parthenope

När du läser på baksidan av en ny bok och ber till högre makter att innehållet kommer matcha beskrivningen. När den faktiskt sedan gör det, och då också på ett sätt som fullkomligt vänder upp och ner på världen som du kände den. 

När du avslutat en bok, sett ett konstverk eller en film och du har varit bortom tid och rum. Fkn euphoria.

När man fattar att det enda som spelar roll är hur man väljer att spendera den tid man fått i livet: (en insikt som drabbar dem flesta the older we get luckily) så blir man absolut mer kritisk. Man får principer, man vet vad man gillar och man har inte tid att hålla på. Jag snackar absolut inte om att sluta vara öppen för nya upplevelser- slutar med det kan man lika gärna lägga sig ner direkt. Jag snackar om att om man är säker på att något inte är värt tiden så gör man det helt enkelt inte!Därav också skälet till att jag helst läser det jag redan läst och tittar om på det jag redan sett. Jag har några få böcker och filmer i mitt lifetime ibrary och jag kommer aldrig någonsin tröttna på dem. Att hantera känslor är en av livets svåraste att navigera kring right, så thank fkn god för böckerna, konsten och filmen. Vad vi alla är ute efter är precis samma sak: den där känslan av utter and complete absorption. 

Idag handlar mitt inlägg dock inte om en bok utan om den magnifika filmen Parthenope. 

På nattflyget hem från Los Angeles i April så upptäckte jag att  Parthenope fanns med i utbudet ombord till min stora förvåning - (och obv totala excitement) Vet ingen annan plats där verkligheten är så frånvarande som på långa nattflyg, så ett bättre tillfälle att se den här filmen kunde inte ha infunnit sig.

Geniet Paolo Sorrentino som aldrig varit intresserad av realism, (like moi) har även med den här filmen tagit sig ann temat om hur vissa människor påverkar oss i livet på ett nästan mytiskt sätt.. Spridda skurar världen över från kritiker som vanligt när det kommer till att porträttera av kvinnor på det här sättet,  men av mig får den absolut högsta betyg. Förutom att den är ett konstverk i sig med sitt utsökta foto, så är det en existentiell film:  my favorite topic.  Att avhandla livets komplexitet kring  frihet och åtrå- men HUR kan man någonsin tröttna på att utforska det?

För den som bara älskar 70-talets Italien, (who doesn´t? ) Eller den som vill ha den mest ultimata modeinspirationen för sommaren så är den här filmen all you need. Den är a thousand and ten million ways way past très chic. Producerad av Saint Laurent Productions tillsammans med Pathé, Freemantle,  Numéro 10 & Anthony Vaccarello. 

Enjoy... xoxo <3

 love always,,

Emelie