Passionata

Jag har inte överdrivet mycket skärmtid, men det är absolut tillräckligt för att det inte ska vara försvarbart att lägga tre timmar om dagen på ”ingenting”.

Ett av mina löften inför det kommande året, eller löften och löften, snarare uppmaningar till mig själv, är att
i stället för att scrolla, tittar på någon dokumentär eller läser något fysiskt så som en bok eller ett magasin.

Huvudsaken är att det lär mig något eller inspirerar mig, med andra ord, raka motsatsen till doomscroll.

Året har börjat starkt, som det ofta gör när man bestämmer sig för att förändra något. Jag har redan sett två otroliga dokumentärer som berört mig ordentligt.

Låt oss ta en titt!

*

Jag kommer ihåg Elisabeths Ohlsons bilder. Jag var i tidiga tonåren och kom för första gången i kontakt med den typen av råa ärlighet kring sexualitet, kärlek och läggning som Elisabeth delade med sig av.

Det som dokumentären skildrar är en kvinna som aldrig slutar brinna. Den passionen och glöden stämmer överens med Marie-Louise Ekmans nedan och är egentligen inte ens någon passion, det är snarare ett kall. Något som sträcker sig långt bortom intressen och drivkrafter..

Det fanns säkert svårigheter i att leva med
Elisabeth Ohlson, men jag avundas att få vara nära den typen av kreativitet som verkligen glöder.

Utan att säga för mycket, så var det längesedan jag rördes till tårar av ett slut som jag gjorde av detta..

Marie-Louise Ekman har varit en klar favorit för mig i många år. Det är något med hennes tydlighet, frihet och den kompromisslösa ärlighet hon besitter. Både i sitt skapande och i relation till de egna känslorna som alltid drabbar mig..

Min fina bloggkollega Jeanette skrev i somras ett varmt och inspirerande inlägg om sitt besök på Ekmans utställning på Konstakademien. Jag missade den själv, och grämer mig fortfarande..

Dokumentären Marie-Louise Ekmans Utflykter, publicerades redan 2024 så ni är säkert många som har sett den, men det fina är att man kan se den
om och om och om igen..

“..Anneli Kustfält har under två år följt konstnären på nära håll, när hon återvänder till ateljén och livet som fri konstnär efter sina år på Dramaten. Dokumentären är en djupdykning i ett konstnärskap som präglas av mod, självständighet och en ovilja att behaga..”

En ovilja att behaga.

Så befriande och underbart att få leva sina dagar så!

Och så är den där igen, känslan som kommer varje gång jag ser dokumentärer om passionerade kvinnor.

En envis, nästan rastlös längtan efter att själv få kliva in i ett sådant liv, vad det nu än är. Jag vet ännu inte vad det skulle innebära för mig, men kanske är det just det som är poängen, att det kan ta ett helt liv att förstå..

♥