Allt har sin tid

Towa har köpt ett hus och vilket hus sedan!

Huset är från mycket tidigt 1900-tal och kallas för “Kruthuset”.

Stort, hemtrevligt och otroligt charmigt stoltserade det på sin lilla kulle i den gamla delen av staden.

I trädgården fanns mängder av fruktträd
och i kylen knallrosa äppelmos.

Att få vakna i detta rum som är över 100 år gammalt, var nästan bättre än vistelsen på Furuhem i somras.

Till höger om oss hängde en broderad tavla med texten
”Allt har sin tid” – som ett litet tecken till oss alla.

Tänk att när någon annan är nyinflyttad i ett hus,
då ser man inte en enda skavank eller ofärdigt hörn.

Man bara njuter av allt det enkla och sedan är man (jag) så otroligt hård mot sig själv och sitt eget hem.

Ändring på det!

Frukostbullar på jäsning.

..och allt man behöver!

Det är något speciellt med vänner man träffar i vuxen ålder.

Jag tror att de flesta av oss knappt har känt varandra i tio år,
men ändå är det som att vi aldrig har varit utan varandra.

Efter en lång, lugn frukost var det dags att göra Trosa, och jag blev så otroligt positivt överraskad. Aldrig hade jag kunnat tro att denna lilla stad skulle charma mig så mycket.

På varenda gata runt Towas lilla kvarter låg denna typ av hus, och på kvällen när vi tog en promenad så kunde man på lagom creepy avstånd kika in i de vackra fönsterna.

Inredningsstilarna var otroliga, som en blandning av Svenskt Tenn, Carl Larsson och Swedish Grace.

Det ena huset efter det andra avlösta varandra som det “vackraste” och man blev än en gång påmind om hur många liv
man skulle vilja leva.

Då träden verkligen dignade av äpplen, stod det korgar likt denna utanför varje trädgård, redo att dela med sig av höstens frukt.

Det som också överraskade mig var alla mysiga restauranger
som låg här och där.

Väldigt många fler än nere hos oss på Näset,
betydligt härligare och med en helt annan känsla.

Hoppas verkligen att fler får upp ögonen för det här lilla samhället om man funderar på att flytta utanför Stockholm t e x!

Stora delar av helgens samtal gick åt till att drömma oss bort till hur otroligt mysigt det kommer att vara här under alla julmarknader!

Mjukt enris i en gammal zinkspann är absolut någonting som jag kommer att anamma på vår trappa.

Som sagt, det pratades och pratades och pratades. Vi vilade och sedan pratade vi lite till. Det är något rörande och så hudlöst med att få samlas i lugn och ro hemma hos någon, utan barn och sambos, och bara göra precis vad som faller en in under en hel helg. Att alla får vara precis som de är, göra lite som de vill och bara flyta runt.

Towa, jag är så glad att det blev som det blev och att din lilla stad överträffade precis alla mina förväntningar.

Vi ses snart igen!

♡