är det nu det händer?
3 days ago
Det är oktobers första riktiga höstdag.
Löven virvlar runt mina fötter
och jag får ideligen håret i ögonen.
Det sitter en pojke utan jacka på stenmuren,
hans ansikte är tomt och jag ser att han har gråtit.
Han är knappt tio år och jag frågar om han är okej.
Han nickar till svar, men jag vet att det inte är sant.
Jag blickar upp.
Han sitter utanför den avdelning där jag fick veta att min mamma hade fyra veckor kvar att leva och jag,
jag är på väg runt hörnet för den mammografi
jag blivit kallad till.
Maskinen pressar ihop mina bröst till oigenkännlighet och trots att det är kallt i rummet känner jag hur jag svettas. Det tar lång tid att få svar och hon säger att det kan dröja inne hos doktorn.
-Ingen fara, säger jag och ler,
men inombords vrålar jag.
Jag tittar på bilder av min dotter i mobilen,
bläddrar igenom sms från vänner.
Det kan väl inte vara nu det händer, tänker jag.
Är det nu det händer? tänker jag.
Efter 20 evighetslånga minuter
kommer sköterskan förbi.
– Du ska in till doktorn igen, säger hon.
– Ska jag in till doktorn? säger jag och sväljer hårt.
– Nej, förlåt, jag menar att jag ska bara snabbt in till doktorn igen, säger hon.
På två sekunder hinner jag tappa
all känsel i mina fötter.
När hon kommer tillbaka och säger att allting ser okej
ut nickar jag och säger svagt:
– Tack snälla du och trevlig helg.
*
Väl ute i oktober igen, då brister det.
Jag tänker på mamma som fick gå ut med beskedet om cancer innanför dunjackan, på Nea med Florens i magen, Sarah och Magnus.
På alla andra som inte får fortsätta sin fredag precis
så som den började, frisk och i frihet.
Jag tänker på pojken på muren.
Tar ett extra varv runt hörnet för att se om han
sitter kvar men det gör han inte.
Väskorna i mina händer är tunga,
men mitt hjärta är lätt.
*
Om du inte vågat, glömt eller avbokat din mammografi,
snälla, se detta som ett tecken på att orka eller våga.
Varm kram Emely
♡
Ellinor · 3 days ago
så fint skrivet!!!
Emely Crona Stenberg · 3 days ago
Tack kära du.
Pauline · 3 days ago
Så berörande. Livet är skört. Kram till dig
Emely Crona Stenberg · 3 days ago
Skört och alldeles fantastiskt, varma kramar till dig.
m · 3 days ago
En fredag i april skulle jeg bare sjekke en liten forandring i brystet, sikkert bare noe hormonelt, det var bare litt hardt og gjorde vondt. 33 år og ingen sykdom i familien. Skulle bare kjapt innom sykehuset før et viktig møte på jobb. Jeg glemmer aldri den fredagen, som ikke fikk fortsette sånm som den begynte. Nå er jeg frisk igjen, kreftfri, men med et bryst mindre, og aldri mer den samme som før jeg fikk beskjeden den fredagen i april
Emely Crona Stenberg · 3 days ago
Tack snälla för att du delar med dig. Mina varmaste kramar och kärlek.
Louise · 3 days ago
Usch blev så berörd. Livet är så skört och det är fruktansvärt... Kramar familjen extra idag. <3
Emely Crona Stenberg · 3 days ago
Så skört och så vackert. Varma kramar till dig!
Johanna · 3 days ago
Gick rakt in i hjärtat. Blir så berörd hur du sätter ord på varenda liten känsla. Tack för att du fångar upp livets kontraster och delar det med oss.
C · 3 days ago
Så oerhört bra du skriver! Stor igenkänning. Bägge mina föräldrar dog av cancer i bukspottkörteln innan dom fyllt 67. Först min pappa och sedan min mamma ett par år senare. Kommer aldrig att glömma när hon ringde och berättade. Förstod ju direkt att det handlade om månader. Vi var oerhört nära. Även om det gått 15 år så saknar jag henne varje dag. Så orättvist. Jag har också varit övertygad om att jag skulle få det och dö innan 67. Det är en fruktansvärd form av cancer som är svår att upptäcka och när man väl gör det är det oftast försent. Nu är jag gift med en läkare som hjälpt mig så jag fått göra ultraljud på bukspottkörteln och läst om nåt blodprov man ev ska kunna göra i framtiden. Inte så mycket för min egen skull som för mina döttrar som min mamma dessvärre inte fick se växa upp och som jag vet att hon så gärna ville. Kram!! Ursäkta rant.