Time for bed?

Insåg precis att vi nattat barn i snart tio år nu! Oändliga kvällar av tjat, tvång och bråk. Man kan ju tycka att vi borde vara erfarna vid det här laget. Tre barn och allt. Men nej… trots alla barn har vi aldrig riktigt fått kläm på det här med kvällsrutiner.

Ibland kommer vi in på ämnet sömn i samtal med andra föräldrar. När jag berättar att våra barn inte somnar förrän halv tio om kvällarna, ser de ofta helt chockat på mig. Va! Halv tio!? Men när har ni er egentid då?? Våra barn somnar sju varje kväll, inte en sekund senare! Och vi skulle aldrig klara oss utan vår egentid där om kvällen.. den är sååå viktig för oss!

Ofta stannar samtalet där och jag ser på dem med avund i blicken. Vi börjar kanske prata om någonting annat men i mitt huvud fortsätter jag tänka. Fantiserar om de andra föräldrarna, mammor och pappor med all den där egentiden. Ser framför mig hur de skålar i champagne hela kvällarna, i skenet från ett tindrande stearinljus. De vältrar sig i all den där egentiden… de ser på Netflix, kanske äter de popcorn. Långa djupa samtal har de sinsemellan, och barnen de susar sött i sina sängar. Lätta var de att lägga också, för dessa familjer har skapat fantastiska rutiner så barnen somnar helt själva. De släcker bara lampan och säger Godnatt.

Vad har vi gjort för fel? tänker jag då med förtvivlan i mitt sinne…

Okej, nu ska jag försöka summera. Vad har vi för nattningsrutin då? Eller försök till rutin det vill säga… Rutinen slutar dock oftast vid att vi alla somnar, barn som vuxna. Allesammans i dubbelsängen kors och tvärs. Barnsben och armar som stolpiga skidor och stavar, otympliga och helt ohanterbara. Och den långa smala barnskroppen tung som bly, omöjlig att lyfta ur sin position. Och så jag och Jonas, allt eftersom utskuffade på var sida av madrassen. Sovandes på högkant, balanserandes för att inte ramla ur sängen.

Men innan det att vi somnar i en stor människo-hög försöker vi var kväll lyckas med att få till någon typ av rutin. Tänker att kanske denna kväll ska vi lyckas utan att behöva ta sats ända från magengropen. Men var kväll landar vi i ett tröttsamt virrvarr av tjat och gnat. Målet är att komma i någon typ av säng, och läsa någon typ av saga, innan tiden… typ halv tio. Och väl framme vid målet och barnet tillslut somnar kan det garanteras att även den vuxne fallit i djup sömn. För att sedan vakna 02.25, fullt påklädd med maskaran packad under ögonen.

Blir ni sugna nu? På familjeliv alltså? Haha nej tänkte väl det…

Men ibland händer det ändå. Att man får en sekund av Netflix-tittande. Och det gör vi liggandes i sängen med datorn på täcket. Alltid serien Mad Men, för vi orkar inget annat. Mad Men med Don Draper och gänget som vi sett så många gånger förut. Och vid denna tidpunkt klarar vi inga nya intryck, vi önskar inga överraskningar. Barnen har nu lyfts bort från dubbelsängen och bäddats ned i sina sängar. En lucka av egentid precis innan vi själva slocknar med datorn liggandes på magen. Alldeles strax är denna stund förbi och barnen är åter tillbaka i dubbelsängen. Nattvandrande hittar de tillbaka till the “Master Bed”. Och strax ligger vi där igen, packade som sillar och åter utskuffade åt var sida om sängen.

Okej misströsta ej, denna historia är till smått överdrift. I perioder lyckas vi såklart bättre… rutinerna kring vår nattning går så klart upp och ned. Och nu har dessutom Stella blivit så stor så hon lägger sig själv. Så hoppet finns där i tunneln…  Men såsom denna historia utlöper sig skulle jag väl säga är en rätt bra summering av våra tio år som nattande föräldrar…