Work life balance

Den finaste komplimangen här är att ni läser. Det går ju knappt att ta in. Att bara skriva in i ett tomrum är inte lika härligt som när ni interagerar! Så tack så väldigt<3

Jag fick frågan om yrkesval och när ni till och med tar er tiden att fråga och önska så är verkligen your wish my command.

Jag började plugga direkt efter gymnasiet. Ville läsa till psykolog eller jurist men saknade det sista betyget för att komma in på psykologlinjen. Jag hade varit rätt lat på högstadiet och helst kollat OC och inte alls toppat betygen. Jag minns verkligen stressen på gymnasiet med prat om snittbetyg och att läsa vidare. Men kom in i allt igen väldigt bra och började inse att jag kan läsa vidare och välja.

Jag började googla de olika universiteten och när bilden på Lundagård i magnoliablom kom upp visste jag att Lund var mitt mål. Universitetshuset såg ut att vilja stå i Rom!

Jag kommer inte från en familj där det pratas med vikt om att läsa vidare. Viktigt att ta ansvar och plugga men inget fokus så. Och inte heller egentligen tal om att våga välja någon kreativ bana (jag är inte heller någon vidare målare och har aldrig provat att jobba med lera i skolan osv så jag visste inte att något sånt ens kunde va min grej!)

Det är ju så viktigt att få prova sig fram i unga år! Beundrar de som reser och känner efter. Inväntar nån slags känning om vad som känns rätt och att våga lyssna på det.

Jag blev oerhört målinriktad på gymnasiet och en blandning av Law & order och Legally blonde fick mig att gilla juridiken tidigt. Jag tycker också om språk och att kunna förändra en hel mening beroende på hur små formuleringar ändras. Älskar det pusslandet. Har också jobbat mycket butik och pappa är gammal säljare så det där med att gilla bra deals och en gynnsam affär finns med, oavsett om det rör sig om i butik eller stora avtal.

Så jag är ändå i retrospekt oerhört glad för det valet. Och åren i Lund formade verkligen mig. Vänner för livet. Egen lägenhet. Fick bli vuxen där. Jobba i en av Sveriges vackraste bokhandlar. En tid jag verkligen minns med värme. Även om den var tuff också.

Min kille är ju kreativ och jobbar inom film/tv-produktion och har gjort länge. Jag beundrar honom oerhört för modet att våga gå en sån mer osäker bana till mötes. Sen är han så fantastisk duktig så det har ju gått. Ett öga för ögonblick som få andra, fångar saker jag inte ens ser. Men det är ju inte alla som grejar.

En klassisk väg är ju tryggare och mer säker att få jobb osv. Jag undrar hur det blivit om jag vetat om keramiken innan. Vem vet.

Det som gör mig så glad med keramiken är att jag med den också kan visa andra att det går att hitta sin grej även lite senare på vägen. Inte för att jag är gammal så men ändå att jag hade etablerat något annat. Och lite slumpartat eller menat hittade den, tack pandemin faktiskt.

Jag har jobbat sen examen inom offentlig verksamhet och statligt med offentlig upphandling i olika roller och jag tycker det är skithäftigt! Styltigt ibland men jag har fått lära mig mycket om hur hela samhällsapparaten fungerar och varit delaktig i stora avtal och affärer som påverkar många.

Att jobba offentligt har också inneburit drägligare arbetstider och det har varit viktigt för mig, att livet hinns med vid sidan av. Jag jobbar för att leva mer än jag lever för att jobba. Det är superviktigt för mig. Där skulle jag säga att en integritet hos mig syns tydligast och är mig närmast. Att värna sin person och hinna med. Ingen kommer tacka dig på slutet för att du jobbade ihjäl dig. Viktigt att ha kul och hinna med middagar, återhämtning och tid för att prokrastinera. Jag promenerade alltid gör genom stan efter arbetsdagen, gick lite tidigare och gick hem. Nån kollega anmärkte på det men den stunden va min bästa tankestund som både gav mig möjlighet att fundera och landa. Bästa är en arbetsplats som ger en friheten att göra sin grej inom rimlighetens gränser och på det viset låta en blomma. Tror väldigt lite på detaljstyre och kontroll i onödan. You do you liksom.

Det är väldigt bra att få olika utlopp från olika källor. Att jag kanske hade upplevt en ännu större prestationsångest kring keramiken om den var min enda inkomstkälla. Nu blir den min passion och min stora glädje, utan att jag för den delen behöver sälja en viss mängd för att kunna äta. Det är en annan press. Och jag vill att keramiken, tiden i studion, ska vara just härlig och något som ger mig energi.

Det är ju väldigt egoistiskt och något jag gör bara för mig. Något jag får oerhört mycket glädje ifrån att hålla på med.

Att det finns personer som köper mina skulpturer för att dekorera i sina hem eller dukar med mina servettringar är så ofattbart kul att jag typ inte kan ta in det.

Så även med bloggandet och allt. Jag har ju haft min passion för kläder och inredning länge, och såg upp till bloggare som ung. Så det är ju så himla himla härligt med den här plattformen som saltkanten på margaritan!!

Men lite så som svar på frågan. En klassisk väg men jag fann också drömkombon på vägen.

Att våga lyssna på magen, vara modig. Pappa sa tidigt att en utbildning alltid är bra att ha i ryggsäcken, även om man sen ändrar sig. Och så är det ju. Men alla vägar till målet är bra!

<3