Tankar efter en jobbig natt

Huvudet rusar, mina två jag stretar åt olika håll. Jag behöver åka till jobbet men jag behöver finnas till för henne. Jag vill inte bara lämna.

Vi nattammar fortfarande och jag är i förhoppningen att det ska fasas ut naturligt. Men efter och under nätter som denna kommer ett tvivel. En sorg över mig. Att jag misslyckas, att det inte funkar. Det finns bra nätter, där vi sover, där jag hinner drömma, sova djupare. Men så finns det nätter som inatt.

Jag sjunger och klappar men hon blir nästan bara mer arg. Det enda som funkar är att amma. Och efter 1,5 timmes klättrande på mig, när jag vet att jag ska upp jättetidigt pga heldagsmöte så känner jag stress och panik stiga inom mig. När att finnas för henne blir att göra våld på mig. Jag tröstar mig med att det är en kort period i livet. Men vissa nätter, som denna, är det så jäkla tufft.

Tillslut ber jag Eric ta över men hon skriker som besatt. Han gör alla rätt, håller lugnet, försöker vagga, försöker sjunga. Jag försöker ligga en stund i gästrummet men det går inte när jag hör henne klättra på väggarna. Det enda som funkar är att hålla ut längre än henne. Att ge henne det hon behöver. Men sorgen kommer för jag känner inte att jag grejar detta, fast jag måste. Efter en lång stund somnar alla. Vi har haft kvällar där jag kunnat sjunga och hon har somnat. Strykandet på ryggen som inte innebär lika mycket att ge av sin egen kropp. Hoppet som infunnit sig, det kommer, snart grejar vi det.

Känslan av att vilja vara fri. Men också känslan av att hon, vi, inte är redo helt än. Förhoppningen om ett enkelt övergående till något annat som finns där men som också börjar kännas ouppnåeligt.

Sorgen att jag som person inte kan trösta, att jag inte duger. Att bara min kropp kan trösta, inte mitt sinne.

Jag vaknar av mitt larm, helt slut. Brukar alltid få med mig henne upp men de sover. Jag kunde göra mig iordning själv. Det var underbart. Att sitta i ett sovande hus och sminka mig i soffan. Men sen börjar det närma sig att jag måste gå till bussen och de sover. Hon vaknar alltid med mig och ammar. Hur ska jag göra? Jag vill inte väcka henne om hon sover men hon har aldrig vaknat en morgon utan mig. Jag gör allt klart för mig, kollar in på dem och då vaknar hon. Ler mot mig omtöcknad. Vi går ner men jag måste egentligen gå. Det är frågan om någon minut. Bara ett hej god morgon trygghetssnupp. Och det hinner vi. Men det blir ändå tårar, nyvakenhet och jag som måste gå.

Om en stund brukar jag få videos och allt är bra. Men klyvandet av sig. Att behövas och vilja finnas och att vilja vara någon annanstans där saker som inte funkar idag, funkar. Det är svårt. Och det är självuppoffrande. Och det är vår resa. Som görs i den takt som passar och behövs. Men det är inte alltid lätt.

Och jag bär en liten sorg påväg till bussen, vid de vackra åkrarna till en gryende strålande dag. Allt är fint men det är också sorgligt och tufft ibland.

<3