Little fomo life

Tänder, växtvärk, nattskräck, fomo, det nya mörkret vem vet. Vi har haft en period nu på nån vecka när Gunnels sömnschema ändrats. Det som funkat innan funkar inte riktigt längre. Hon lyckas bli övertrött under nattningen istället för att somna och vill då inte heller amma. I lördags gick det så långt att vi alla fick åka ut med bilen för att få henne att somna. Det är så svårt att känna sig så clueless, att inte ha gett sitt barn redskapen fast jag gett allt utifrån förmågan jag besitter. Kanske är det bara en fas. Men i lördags var det så jobbigt att se henne så ledsen utan att veta hur vi ska hjälpa eller liksom nå fram. Och det där att låta henne skrika, prova lägga i sängen. Hon skrek outtröttligt i två timmar trots hur trött som helst. Jag har velat amma länge för att hon gillar och det ger närhet/trygghet gos men då kände jag mig misslyckad. Igår gick det bättre men det tar lång tid. Och en själv går på nålar rädd att det inte ska gå vägen.

Och sin egna sömn på det. Det är något annat det här, att inte kunna styra över sin egen sömn, inte kunna kontrollera eller välja utifrån sitt eget behov. Att det görs av någon annan. Som du också telepatiskt ska få att somna på något sätt, lugna och nå fram till trots att hon inte är vaken eller helt närvarande. Jag tänker att det sen när hon är större går att intellektualisera mer. Intalar mig det men vad vet jag. ”Nu sover vi” ”nu tröstar jag dig” ”kom här hjärtat så ligger vi nära” ”du är trygg hos mig”. Men jag upplever inte den nåbarheten än. Det är mer fysiskt nu. Och att en själv lärt sig att sova lite som en soldat. Redo att vakna when ever. Men nu när hon inte somnar förrän närmare 21 (trots att vi börjar vid 19) så blir det aldrig riktigt någon paus att hinna nollställa och hämta andan. Att inte få det där vattenhålet på kvällen. Lilla stunden att helt vara sig själv ostörd. Inte alltid lika gulle gosigt som på film men vem trodde det.

Tänker som Astrid Lindgren att ge barnet kärlek och trygghet så kommer resten på kuppen inom sinom tid. Men det är igen så att jag imponeras av alla småbarnsföräldrar och allt detta rodd.

Vad gör en inte för de små liksom.

<3