Tankar

Jag låg vaken i gryningen och började tänka. Hur världen just nu gör det svårt för oss att känna lycka, eller hur den motverkar den. Hur mörkret tar sig in. Ändå känner jag en lycka, sådär i själen. Ett lugn. Att jag nått en plats med mig själv där jag mår bra, även när det svänger runt om. Även om jag inte får sova osv. Så har det inte varit innan. Keramiken har gett mig mycket lugn. Och livet just nu. Men jag har skärmat av sen länge, nyheterna går inte att ta in. Krig i vissa länder och nån timme bort med flyg fashion week i ett annat land. Kontrasterna hela tiden.

Miljön men också allas drömmiga resor. Listan kan göras lång. All nyproduktion. Nya kläder och möbler.

Och var hamnar jag i allt det här.

Jag vill inspirera och peppa men jag kanske också ibland blir som en del av allt en stress mot det perfekta, att vilja ha allt. Verkligen inte för att jag har allt men för att vi ändå kanske oftast vill porträttera oss på ett smickrande sätt. Även om jag verkligen skriver sant och i det jag är i. Precis som tankarna går i huvudet. För mig känns det äkta viktigt, att vara sann och genuin. Att inte bara ta utan verkligen fokusera på att ge.

Ibland får jag en fråga på instagram om något och ett ”tack så himla mycket att du tog dig tid att svara” eller ”tack för att du svarar”. För mig känns det som en självklarhet. Att skriva eller verka mot ett tomrum för egen vinning skulle inte alls kännas givande eller härligt. Sen får jag inte 100000 meddelanden om en tröja men ändå. Jag vill se de som är i min sfär. Jag är här lika mycket.

Det fina blir ju i kontakten. Att vilja just inspirera och peppa. Jag kanske också bidrar med att väcka ett köpsug med olika kläder osv men jag hoppas ändå att jag visar på en nyansering. Jag varvar nytt och gammalt och bär på olika sätt. För mig är kläderna en stor del av mitt uttryckssätt och något som jag behöver för att må bra. Att fantisera om en riktigt bra outfit och sen ha den. Det kan tyckas ytligt men what ever floats your boat osv.

Men det känns viktigt att det finns bäring bakom en yta. Att allt inte är perfekt eller anspelande på det. Jag kan inte ta bilder på samma sätt som andra, jag har inte världens vackraste lägga med det där ljusinsläppet som får allt att se magiskt ut. Vi har massa fina saker men också otroligt stökigt nu. Jag önskar att det inte va helt så. Jag vill dela en större bild. Glimtar av en helhet.

Anders Hansen pratar så klokt om hjärnan, sociala medier och lycka. Jag kan verkligen rekommendera hans första sommarprat för den som missat. Eller Stina Wollter i Värvet, hennes söndagsintervju i p1. Samma med Marie-Louise Ekman. Program jag fick med mig klokskaper för livet ifrån. Som ett gratis terapisamtal. Tillbaka till lyckan, eller att kanske lyckas känna tillfredställelse över det egna, det lilla får ju en känga varje gång andra är på semester, köpt något nytt fint. Att en själv vill ha, vill äta den där middagen och på något konstigt sätt känner sig mindre värd där hemma i mjukisarna.

Att andra både har ett perfekt hus, sommarhus, barn, kille, jobb, life, kropp och allt vad världen vill att vi ska tävla om. Den med lockigt hår vill ha platt och den med platt vill ha lockigt. Den med små bröst vill ha stora och den med stora vill ha små. Det eviga att vilja ha de andra har och kanske att missa just det egna värdet. Att bära lite mer skiter i i sig.

Jag vill bidra till det snälla. Det som liksom gör oss till människor. Att se och finnas för varandra. Att ge en röst åt det som är svårt. Men att också få vara ytlig och glädjas åt materiella ting eller gott kaffe.

Att lyckan måste letas på rätt ställen, prioriteras fram i all denna massa.

Jakten på perfektion kan verkligen äta upp en. Och vad vill jag säga med detta, jag vet inte helt. Men kanske blir detta en reminder eller reflektion både till mig själv och den som känner för det. Att det viktigaste vi har är oss själva, vår omgivning, hälsan och snällheten.

Det andra är strösslet. Och allt är aldrig som det ser ut, inte bara. Inte för nån. Och jag vill vara här äkta och sann. Och jag kommer alltid svara om du skulle skriva. Och jag är så tacksam att ni kommenterar om era erfarenheter om föräldraskap och annat.

De som är på jobbet kanske ett helt liv och aldrig öppnar upp, kör vädersnack, aldrig nämner sin familj vid namn eller vänner. Det förstår inte jag. Det är inte jag. Men alla är vi olika.

Jag har delat allt jag går igenom på senare år, den ofrivilliga barnlösheten, psykisk ohälsa i barndomen. Livspussel och oro. Och jag har bara fått så mycket tillbaka. Att fylla på sitt eget, lära av andra. Få nya synsätt och infallsvinklar.

Det tror jag vinner i längden. Det lilla livet liksom. Tillsammans.

<3