Showroomslunch och glimt av nya tider

De senaste tre veckorna har varit en ny nivå av kamp. Jag som brukar kunna komma igen känner hur tröttheten äter upp mig.

Eventuellt ska Eric och Gunnel åka iväg med Erics mamma. Liten semester och avvänjning av nattamningsresa.

Det känns läskigt och lite förbjudet spännande. Jag hör om andra som sover så mycket bättre efter att nattamningen vänjts av. Jag tänker att det typ inte ens kommer gå, nere i mitt hål. Hon skriker så oerhört och jag kan inte vara där i det. Därför känns en resa, en distans och ett miljöbyte kanske som rätt väg.

Jag vill inte att hon ska fara illa. Det känns som att jag sviker henne. Berövar henne något hon älskar. ”Tuutt tutt nam nam gooo”.

Men vi kan ha det kvar, men inte kopplat till nätterna. Det känns iallafall som att vi behöver våga prova något nytt. Och inte halvhjärtat utan löpa linan ut. Ta bort nödlösningar och alternativ. Men det dubbla är där. Mitt egna behov av att få sova utan att behöva ge med kroppen. Att få vara kroppsligt ifred.

Så i det befinner jag mig. Mentalt och det tynger mig. Men den andra delen av mig som längtat efter att vara bara jag ser dessa eventuella dagar som något form av paradis. Att ha all tid i världen igen helt plötsligt för en stund.

Jag tänker eventuellt bo en natt på hotell. Hoppas att det gör att första natten ensam på mer än 1,5 år blir härlig. Även om jag kommer våndas. Men då i en annan miljö. Hotellrum, hämtmat. Vara på stan länge. Hämtkaffe stros, hotellfrukost och förhoppningsvis Svenskt tenn utställningen på Liljevalchs.

Att släppa taget och att vi kanske kan få landa i något nytt. Växa alla på olika håll i våra roller.

Gunnel somnar hur bra som helst med Eric på dagarna men på kvällarna vid nattning är det väldigt svårt. Jag intalar mig att vi lär henne något nytt. Att vi utmanar henne till att växa. Innan har det känts forcerat men nu känner jag behovet av detta i mig.

De här veckorna av noll sömn och hela tiden avbrutna uppvak har rubbat mig i grunden. Vi har aldrig helt fått till bra sömn men det här långdragna katastrofläget är så tufft att jag inte vet vad.

Men så idag blev jag bjuden upp till lunch på Lindex showroom av fina Susanna som jag träffat via snack på instagram. Världens gullis. Så klok och snäll, bjussig.

Kände mig så ompysslad och det var ljuvligt.

<3