Umgänget med sig själv

Eric och Gunnel är fortfarande bortresta. Jag tror att Eric känner modet nu när han vet att det går. Att han får uppleva det mysiga med att sova intill sin lilla. Men också känslan att vara en annan persons trygghet. Att de växer i sin relation genom att kämpa och hitta lösningar ihop. Men jag kan inte prata för honom.

Jag är inne i många tankar själv. Det här är första gången jag ju spenderar tid med mig själv ensam sen Gunnel kom. Och inte tid på jobbet där jag ändå skyndar hem, där jag känner mig otillräcklig och stressad. Utan nu i känslan att jag iallafall för en dag i taget har all tid i världen.

Jag hinner med, jag tar undan disken utan att känna att det är min enda paus som jag inte vill slösa. Jag rår om mig, umgås och hittar tillbaka till mig utan barn. Som att mamma Jeanette varit den primära jag och att jag nu får umgås med mitt gamla jag. Att barnlösa Jeanette får hinna ikapp lite. Att ens hinna landa att jag är någons mamma, ibland försvinner den identiteten och jag har svårt att ta in det även fast stora delar av min dag och mina tankar kretsar kring det.

Att jag nu har myskvällar som kan få vara lite längre. Sitta uppe. Igår försökte jag sy en hatt jag försökt få tid till i månader. Den blev skit men att kolla film och vara koncentrerat uppe i det var otroligt. Att ansvaret inte hela tiden gläntar utan att vilan faktiskt är längre än så. Och jag känner att jag behöver den här tiden. Att jag är tacksam att få den.

Det där är en av de stora utmaningarna med att bli förälder och att ha litet barn. Att ens partner alltid blir ens avbytarbänk. Vill Eric träna byter jag av. Vill jag vila eller vara i studion byter han av. Att vi alltid är beroende av varandras vilja och ve. Tillmötesgåendet. Givandet och tagandet. Jag är tacksam att han kämpar och hittar nya vägar och att jag i det får just den här tiden för mig. Kanske är den faktiskt för oss alla.

Förr var jag rädd för att vara själv, kände mig just inte själv utan ensam. Men nu uppskattar jag den tiden. Räds den inte. Men tar alla bra poddar som känns trygga och ”hemma” slut kommer några sekunder av den där åh nej oron över att vara i sig själv under tystnaden.

Jag är mörkrädd och det har jag väl alltid varit. Men med fullt hus är jag inte det. Så just att släppa taget och somna i ett förutom mig tomt hus var sådär lite hjärtklappande. Men jag har sovit så gott. Inte det där legat vaken och tänkt och oroat mig. Utan verkligen däckat. Kanske är det just distansen. Ingen som kämpar i rummet intill utan att de är långt borta. På något sätt bortom mitt förstånd. Bortom min känsla av att hon är ledsen. Att vara frånkopplat och utloopad från all planering, omsorg och kärlek. Jag är i en stund av tystnad.

Köper mat jag gillar och tänder ljus varje gång jag sätter mig nånstans.

Jag behöver den här tiden. Och hämtar ikapp. Och hon mår bra. I det finns också vilan.

<3