Söker ljus

Det är så kämpigt hemma, alla sjuka utom jag. Nu har Gunnel fått antibiotikadroppar till ögonen efter att ha kämpat i nästan en vecka. Och äntligen börjar det vända.

Hon ammar massor och det gör henne väldigt mammig och bound. Eftersom att hon äter dåligt och har problem med magen så känns det ändå viktigt att veta att hon nånstans får i sig bra. Mycket är nog snutte. Men nu också som sjuk så var det min enda pust att veta att hon just får i sig vätska och lite hjälp på traven. Dagarna tycker jag är mysiga och bra men just nattningarna nu har vi ju börjat dela upp, Eric börjar och jag slutar. Men då blir de väldigt långa och tar hela kvällen. Hon somnar när jag somnar och ibland efter att jag vill sova. Och vaknar oftast med mig. Lättväckt även på nätterna. Inte sådär som andra säger att det går att typ möblera om när ett barn sover. Inte hos oss. På dagarna eventuellt. Och det kanske är att hon ska sova kortare på dagen men vi har aldrig hållit på och väckt henne. Och det blir ju dubbelt för den sovstunden på dagen blir då enda egentiden. Att det finns så lite tid att vara vuxna, att hämta andan. Det hade jag önskat. Och kanske är det mitt fel. För som Eric säger kan han ta över nattningarna men jag klarar inte skriken. Känner hur jag sviker henne.

Och så kommer separationen nu när vi varit hemma mycket tillsammans och jag igen ska till jobbet. Det där ihållande gråtandet under hela göra sig i ordning morgonen tär på alla.

Jag hade ett samtal i fredags kväll med den jag skriver om men inte nämner. En utsträckande hand från mig om att Gunnels liv missas. Men det lyckades vändas till ett samtal där allt var på grund av mig och hur dålig jag är på massa sätt. Sågad vid fotknölarna. Och sen ett klick. Blockade mitt nummer. Ska alltid ha sista ordet. Äga narrativet. Aldrig i hela mitt liv har vi fått vara i centrum. Ta platsen. Nu tar jag den. Jag har funderat länge på att bryta helt och jag landa mer i att det aldrig kommer bli mer. Att jag får svara på Gunnels eventuella frågor som stor om varför hon inte fanns i hennes liv. Ja så får det bli. Det går inte mer. Och det är i slutändan för att skydda henne från det osunda destruktiva onda. Men det sårade mig oerhört. Allt om igen. Och ligger som ett stör över allt lite nu. Att aldrig få prata eller stå upp. Att inte få upprättelse eller bekräftelsen från den det rör. Men jag har lärt mig, jobbat som fan faktiskt, på att bygga upp den i mig själv.

Därför kan jag inte riktigt öppna mot henne mer för då tappar jag det ägandeskapet. För att det inte finns respekten tillbaka. Omsorgen.

Iallafall.

Livet svänger verkligen just nu i väldigt stora känslor. Och sömnbrist och vabruari och mörkret på det gör det tufft.

Mina glimtar just nu är Gunnels kramar och att klä mig betydligt mer party än vad jag känner mig.

<3