Lifemoment

De senaste dagarna så har jag haft superont i brösten, av att amma nästan hela tiden så fort vi varit nära. I samma rum.

Som när en precis börjat amma och det är sårskorpor och känns som att någon typ skär av en bröstvårtan när bebisen latchar tag.

Jag förstod inte innan jag fick barn hur jag skulle greja amningen. Att ha någon på brösten så på det sättet. Att det ju kittlar och känns olustigt liksom. Men det blev vår grej. Och har varit vår grej.

Vår stund, närheten. Tryggheten. Det att alltid kunna ge när hon är sjuk, vaknar ledsen. Det har varit det finaste någonsin.

Men nu när det började göra verkligt ont kändes det som att kroppen sa ifrån innan sinnet. Sådär på riktigt. Och jag kämpade några dagar till för hur skulle det annars gå. Hon är ju som en drogaddict med boobsen.

Men så igår natt på soffan så sa jag att mamma har jätteont i tuttarna kan vi bara ligga nära. Och hon la sig på tutten och somnade om. Utan att amma. Och hela dagen igår, utan drama, när hon ville mysa så sa jag att hon inte kan snutta för att mamma har ont. Inga tårar. Vi satte oss i soffan och hon fick ligga på bröstet som en kudde. Det var som att hon tankade lika mycket där. Och en sån lättnad för mig. Jag tänkte att snart kommer det, men nej. Inga protester. Ett lugn låg över huset. Och det kändes ju nervigt att blotta brösten men att samtidigt säga nej. Men det gick. Och det kändes otroligt.

Drömtung inatt försökte hon två gånger att ta tag men jag sa nej det gör ont vi kramas och ligger nära. Och det gick. Det var liksom inte mer ledset än när vi tar på en tröja när hon inte vill eller motsvarande.

Inte alls det där hjärtskärande som jag bävat för. Och i lugnet kändes det inte som att jag heller berövade henne något. Att vi hade kvar stunden men på ett sätt som funkar för båda. Som var fantastiskt mysigt för mig. Att få vara i det utan att behöva ge av mig på samma sätt.

Jag känner mig så oerhört stolt över henne. Jag har lärt henne att vi ska samarbeta när vi går ut vid gatan, hålla handen osv. Och hon upprepar samarbeta, eller inte samarbeta när hon inte vill. Men just i det här avbrottet eller avslutet eller vad det blir så känns det verkligen som ett samarbete. Och när det faktiskt gick att säga nej utan att bli helt dränerad. När allt bara blev.

Och kroppen. Det är som att den hämtar andan. I Madrid skiftade brösten från tomma påsar till silikonbröst. Stenhårda. Men nu. Ja tunga men ingen stenkänsla. Mjölkfyllda men som att de inte vill göra ont eller be om att få någon assistans. De bara reträtterar i tystnad. Också där ett lugn. Som att kroppen går in i vila.

Och igen, känslan efter Madrid var inte att ett avslut var rätt i magen, eller någon annanstans. Men så fick lite tid gå. Och en tid för båda att få acceptera. Realisera. Och så, att hon ändå vill sitta så nära. Exakt samma men ändå så annorlunda. Det har hon aldrig velat innan.

Och jag som verkligen slagits med mig själv inombords om att inte beröva henne något som hon älskar. Nu känns det inte så. Nu fick det bli i egen takt och inte längre än vad som ändå kändes bra.

Och precis nu när jag skriver här och ska avsluta kommer Lenny Kravitz låt It aint over til its over på.

Och ja, jag tar den signalen på att this is it. Magisk är kroppen som kan ge så länge till sitt barn. Och att alla får göra precis vad som passar dem.

Jag kan nästan inte läsa nu och kolla om jag stavat fel för det känns nästan för intimt ens för mig. Att jag kommer bli rörd. Att jag inte helt kan ta in. För det blev inte kampen som många pratar om. En långsam kamp och vånda om avslutet. Men så fick det bli lugnt och på ett sätt jag kan minnas hela livet och känna mig tillfreds med. Att min själ får ro i att jag gav allt jag hade och att jag också tillslut inte kunde mer, och att Gunnel ändå är okej.

<3