Mama balance

Och som en kontrast till allt gulligt och fint så blir jag dagligen och lätt överväldigad av intensitetsnivån hemma. Det får mig att känna mig som en dålig mamma och det är jobbiga tankar.

Att jag tappar tålamodet, blir överstimulerad eller understimulerad eller vad det nu ska definieras som.

Nu är det jag som nattar igen och det tar väldigt lång tid. Två plus timmar i sängen varje kväll med saga och ljudband. Det är till en början väldigt mysigt men går sådär alltid lite för långt och jag får en panikkänsla inombords av att vara fången i min egen situation.

Att det oavsett att Gunnel är världens finaste finns ett behov bortom henne. Att få vara lite vuxen och att få stunder av ro. Jag slåss mycket med det inombords. Och att det också känns som att hur mycket tid jag än får så vill kroppen och själen alltid ha lite längre paus.

Gunnel sover fortfarande lite för länge på dagen och vi går i tankarna och arbetet att korta ner napsen. Men, det är dubbelt i skiftet eftersom att jag typ inte får någon kväll efter att hon somnat (för att jag blivit så trött av att natta att jag bara vill somna själv) så är dagsvilan mitt enda stund. (Och det dåliga samvetet i att pausen är det heliga). Hon är också livet, eller hon är livet och allt som är viktigt. Men det är väldigt intensivt och hela tiden. Hon leker inte själv än så mycket och vill vara nära. Och vi är nära. Och vi kollar ganska mycket tv ihop. Som en liten gosklump i soffan. Men då tanken igen om dålig mamma pga skärmtid. Men en måste också överleva och mäkta med.

Också det där att få dåligt samvete direkt om jag kollar mobilen eller vill något eget. Att tanken ”nu är jag en dålig mamma eller nu gör jag inte mitt bästa”. Men vem orkar göra det hela tiden. Och då har vi dessutom typ alltid stökigt för att jag gett upp lite. Jag städade för några dagar sen och fick energi av att det var fint. Men vilostunden känns heligare. Städa kan vi göra sen. Eller plocka. Jag hade gärna låtit nån firma städa nån gång men då måste man ju städa för att de ska komma. Vi har mer mycket saker överallt än smutsigt men ändå. Det känns som att det skulle behövas fem Jeanette för att göra ett drägligt jobb.

Och, är jag den enda som typ kan vara rädd för sitt barn? Inte för henne i sig men för att jag typ inte bemästrar alla situationer. Att jag kanske inte vågar gå för långt med vagnen om hon skulle sparka backut. Att jag måste orka bära hem henne. Helgardera.

Att jag efter några nätter av att ha sovit skitbra blev så bekväm i det att jag nu är rädd på nätterna när hon vaknat så tidigt. Den upparbetade ron har bytts ut mot att smyga till sängs och smyga upp om jag ska kissa på natten. Att sova lätt och andas i halsen.

Såna här tankar har jag med mig hela tiden. Och Eric kan diska och ha henne, hon verkar inte dra i honom på samma sätt. Och jag vill foka mest på henne. Sakta ner. Men jag hinner inte med det basala runt om.

Hur de som har fint, och hinner och är bra närvarande föräldrar gör det förstår inte jag. Jag får inte till allt. Och det kanske är hur livet är upplagt för den här generationen med heltidsjobb och barn och allt livet förväntas rymma och vara.

Det är de här tankarna jag drömmer lite om att landa. När Gunnel inte ramlar eller springer ut i vägen om jag går in och hämtar en dyna till utemöbeln. Att inte behöva vakta 100% hela tiden.

När ett litet lugn kan infinna sig. När hon springer men jag inte behöver springa snabbare. När hon nån gång mer lyssnar och kan tänka sig att gå åt samma håll.

När det inte är bråk när blöjan ska på, eller av för den delen.

Att ha barn är en oerhörd prövning av att finna ett inre lugn. Ett zenmode som står pall. Men jag tycker det är väldigt skört. I vissa stunder mer än andra. Och jag trivs inte i den känslan att inte bemästra.

Jag ser från andras midsommarfiranden att de sitter och snackar vid något matbord, dricker något gott. Har hunnit göra fina drinkar eller massa fin mat och tårtor. Hur gör folk? Jag tycker det kan vara prövande att liksom hacka en lök. Och så känner jag mig igen som en dålig mamma eller slö person som inte orkat eller fått till just de där drinkarna eller det städade hemmet. Det där extra.

Men jag är där för Gunnel så gott jag kan. Och jag försöker verkligen räcka till.

Det går ju inte att tvinga henne att somna, inte som jag vill vara mamma iallafall. Men det är prövande i stunder. När man själv inte får plats.

Som en tjej skrev att det inte handlar om kärleken till ens barn, det handlar om att det kan vara just kämpigt att vara mamma. Att vara tillräcklig för mer än vad en innan är van vid att rymma. Att växa. Att hitta balansen.

Och jag lär och försöker vara snäll. Men så känns det ofta och jag ville säga det.

<3