Oavsett skala

Dagarna har gått så fort och helt plötsligt är juni nästan slut och midsommarafton här.

Vi har inga storslagna planer, vi har knappt hunnit handla mjölk känns det som.

Jag önskar ibland att det funnits det där självklara idylliska vackra midsommarfirandet som varje år blir samma. Traditionerna som upprätthålls. Och det är sorgligt att lite känna att det där självklara inte finns och att en måste skapa det för sig själv. Och för Gunnel.

Det finns en vacker bygdegård några minuter från vårt hus där de anordnar ett klassiskt firande och vi kanske går dit och sjunger lite. Dansar. För det älskar Gunnel.

Samtidigt känns det skönt att landa i det kravlösa, att idag är som vilken annan dag som helst. Kanske att vi äter lite extra god mat eller köper något gott till efterrätt men allt är okej.

Gunnel vaknade i gryningen, och vi var ute och gick runt på fältet och ängarna runt huset. Och jag kände det fina bara i att kunna ge den stunden. Även om jag är jättetrött och hellre suttit inne och druckit en kopp kaffe. Men det gör jag nu. Och Eric är ute på rond två.

Det väldigt mysiga i stunderna när hon vill gå och hålla handen eller för en gång skull låter mig bära hem henne utan protester. Att hon blev törstig och ville bli hemburen vilandes på min axel. Jag bär hem mitt barn hann jag tänka. Wow.

Ett litet hej iallafall. Och en påminnelse om att det storslagna ibland kan ligga i små stunder eller bara glimtar av närvaro och togetherness. Och att det går lika bra att fira småskaligt som stort. Även om det såklart är magiskt drömmigt för den som har det där stora att återvända till.

Jag kan nästan känna mer ångest inför midsommar än jul eller nyår. Just idyllen eller att sakna den. Men ja.

En vacker morgon att minnas alldeles oavsett.

Önskar er alla en jättefin dag oavsett just skala.

<3