Till de som gör vardagen möjlig

Gunnel har ju haft en ganska kämpig inskolning under våren och det är väl först nu som vi upplever att det lossnar för henne. Att hon är glad, pratar om kompisarna och pedagogerna hemma och sådär inte riktigt vill gå hem.

En av pedagogerna som kom in som vikarie under våren blev hon som Gunnel särskilt tytt sig till. Som var den enda som fick ta emot utan tårar. Som Gunnel sträckte sig till. Och i det blev hon min bundsförvant. Jag som tyckt att det känts jobbigt att lämna, oron i att ge förtroendet att ta hand om den viktigaste i mitt liv till någon annan. Men med henne så kändes det okej. Jag kunde gå till jobbet med en fin trygg känsla. Att jag vet att Gunnel är sedd. Att hon får den uppmärksamheten.

Är det en instinkt, från en mamma till mamma? Någon dag var hon inte där för att hon vabbade. Och jag blev rörd. Att hon är nåns mamma. Det är som en energi som överlåts mellan människor. Många lämnar en kanske oberörd, medan andra darrar en på själens innersta strängar. Och hon har gjort det på min. I att vinna det förtroendet. I att bli mina händer på dagen, mina klappar och min närvaro. Jag har känt inom mig att hon brytt sig. Och jag har känt en oro kring att hon är vikarie. Jag har mailat rektorn och sagt hur fantastisk hon är. Att de utifrån givna kanske inte så drömmiga förutsättningar skapar fint till våra barn. Hon och de andra. Men hon är den som suttit och ätit med Gunnel och gått runt hand i hand.

De tar hand om framtiden varje dag. Och de möjliggör att hela alltet går runt. Så otroligt viktiga är dem.

Idag när jag kom och lämnade i mina nya Emelybruna byxor så hade hon nästan likadana och vi log om det. Men så sa hon till mig att hon ska sluta nästa fredag och inte vet om hon kommer tillbaka. En kall kår gick genom hela kroppen. Och hon sa med darr på rösten att hon verkligen kommer sakna Gunnel.

Vi har inte samma språk som vårt första men vi har pratat ändå. Jag har sett och känt hennes fina närvaro och energi och jag har uppskattat den varje dag.

De andra är också jättefina men just att se det där bandet med Gunnel.

Min tår i halsen har inte släppt på hela vägen in till jobbet och jag känner mig så rörd av att hon har funnits för Gunnel. Och en vetskap om att hon kommer fattas om hon inte kommer tillbaka.

Hur ett sånt avbrott eller avslut kan bli verkligen något som tar slut. Någon viktig som en kanske aldrig ser igen.

Jag minns några såna lärare längst vägen. Och just idag känner jag det alldeles extra.

Och insikten om hur viktigt det är att visa uppskattning och tacksamhet till de som möjliggör ens vardag. Till de som inte bara går till jobbet utan till de som verkligen ger av sig själva. Och på så sätt också berikar och tillför mer till andra. Till våra barn.

Hon är en sån och jag hoppas vi får se henne igen.

<3