Inte bara underbart

Ibland är det jobbigt att blotta de känslor och tankar som ligger en närmast i stunden. Att våga möta även de svårare delarna i en. Och kanske är det nu på sluttampen innan semester och sommar som bägaren är full. När en inte orkar räcka till.

Jag frågade en vän idag om hon alltid trivs med att vara mamma. Och hon sa att det kanske inte egentligen är en roll menad för henne. För att orkeslösheten är där. Att man efter en stund inte orkar leka, att man bara vill vila, titta på TV. Hur annat drar i en och hur det dåliga samvetet direkt kickar in.

Och när hon också satte ord till min känsla så inser jag vikten i att våga skriva även om det som är fult och skamligt.

Det är tänkt att ens barn ska vara ens allt, eller en så stor del. Men jag tror att det också kan stjälpa barnen. Att de får press på sig att vara härliga och mysiga, att de inte tillåts känna och leva sitt fulla spektrum. Att vi begränsar dem genom våra egna tillkortakommanden eller i det att vi själva kanske inte fått leva ut.

Gunnel lever ofta lite rövare och även om det är skitjobbigt kan jag älska det. Hon kanske inte somnar direkt eller äter bra eller lyssnar. Sånt som är good girl och lydigt. Attribut som hyllas. Och det är inte att vi struntar i eller att hon är ouppfostrad. Hon är envis och oerhört viljestark och det är viktigt att vi försöker möta henne i det och vägleda. Men jag beundrar henne också för att hon inte är foglig. Och jag tror att den förmågan kan göra henne väl i världen. Men de sidorna gör också att jag kan bli matt. Att det kämpas och blir frustrerat och jag är inte van att möta de känslorna. Jag fick inte skrika så, vara mitt fulla barnjag. Jag var begränsad för att annars fanns det repressalier. Jag visste att det kunde göra ont att inte lyda. Så därför får Gunnel lite mer fri nejd. Och därför blir jag ledsen när hon blir ledsen. Brottas i alla känslor.

Och jag tror att det är i den mattheten en flyktkänsla väcks i mig. I lättheten utan barn. I friheten. I att allt får ta sin tid. I det till synes enkla. Att ingen behöver en på samma innerliga oerhörda sätt. Och att det kan vara något skönt. Innan Gunnel kunde jag ändå inte njuta helt för jag längtade efter henne. Längtade till det jag har nu. Men jag önskar ibland att jag kunnat vetat att hon skulle bli, så jag hade kunnat slappna av. Att jag kunnat njutit av den tiden. Men det går inte att designa i efterhand. Och om några år när hon leker med kompis eller skiter i om jag springer hem från jobbet. När andan i halsen vilar, då kommer jag vara så tacksam för det här slitet. För att hon finns med på andra sidan.

Men det måste få vara okej att inte varje dag älska mamahood, att känna sig dränerad. Tråkig och oambitiös. Oengagerad och lat. Jag kan längta bort, som i Madrid. Att inte behöva tänka, koncentrera mig, planera. I en tid det går att bara vara, att känna att allt löser sig. Att varandet inte medför samma prövningar.

Det går att rymma både och i sig. Och kanske är det att vi väldigt sällan får paus, eller barnvakt eller den där villagen som alltid finns så självklart för vissa inte finns. Att den där naturliga andra famnen bortom oss föräldrar inte helt finns sådär självklart. Att det inte går att få ro utan att nån av oss är med. Och det är en kort tid nu, men när en lever i något vet en inte om den andra sidan. Vad som kommer. Det är svårt då att inte känna det som känns.

Och jag hade en klump inom mig, har en klump inom mig. Av den här känslan. Och ju mer jag inte vågar lyfta den desto mer plats tar den. Och att ibland just våga öppna upp med något jobbigt för andra, att blotta sig kan vara det finaste, mest lärorika. Att kanske få ett blottande tillbaka. Eller sympatiskt lyssnade. En tröstande mening, något som gör att det blir mindre ensamt. Och att en kan sympatisera mer med sina känslor när en också ser att fler känner dem.

Ingen är perfekt och en kan inte göra mer än sitt bästa. Och ibland behöver det bästa inte vara bäst. Vi har så många förmåner och privilegium men det kan ändå vara kämpigt att finnas. Att bära krav och press. Att vilja men inte orka. Att inte vilja. Att längta ut och sakna på samma gång. Att inte ha koll.

Så jag blottar det. För att jag också känner att det landar mjukt hos er.

<3