Slipping through

Igår gick vi förbi ett vackert hus på strandpromenaden. Gunnel sov i vagnen. Och långt inne där på balkongen skymtade jag något grönt. Jag stannade till lite. Sen såg jag kvinnan. Hon satt där så ståtlig, vacker, åldrad. Och lite mystisk i sin uppenbarelse. Jag ville gå in och fråga henne om hennes liv. Höra hennes historia. Hennes utstrålning antydde att den skulle vara just något att få höra. Att den skulle berika mig också, om jag fick ta del av den.

Det kändes som att livet passerade i revy. Hon väckte något i mig. Jag önskar att jag får sitta sådär en dag. Och att Gunnel kommer och besöker mig. Jag önskar innan dess att jag kan kunna vara Gunnels extra händer.

En resa med små barn är intensivt. Så otroligt fint i många glimtande stunder men också hektiskt och hela tiden på. Att se Gunnel krama Lollo & Bernie, på samma hotell där jag själv lekte som liten. Miljöerna är nya men grunden den samma som för 25 år sen är overkligt. Här sprang jag här springer hon.

Servitören på restaurangen som lekte med mig och min syster jobbar kvar. Jag kände igen honom direkt när våra blickar möttes. Han var gråare men samma. Och han mindes tillbaka. Nöp mig i kinden som han gjort för 25 år sen och kramades.

Livet som pågår i alla dessa parallella världar. Att tiden rinner iväg men också står stilla.

Kvinnan där på balkongen fick mig att känna allt. Det svindlande i hur fort och långsamt allt går. Och viljan att vilja ta in allt, men det svåra ibland i att hinna med just det. Att andas och se vad som händer. Känna stunden när den är. Och att sen förhoppningvis ha ynnesten att kunna sitta där på livets balkong längre fram och minnas allt som varit.