Meant for you

Jag har varit hemma sen innan julafton och knappt rört mig bortom trädgården som bäst. Det har varit fint att vila men jag känner rastlösheten inom mig.

Jag har varit iväg mycket och känt mig frånvarande men det har varit mycket jobb och inte i form av egentid som välgör och värnar.

Imorgon ska jag in till stan och äta lunch med Petra på ett nytt ställe, Juno. Det känns som en riktigt höjdpunkt och jag behöver komma ifrån lite.

Det känns som en omvälvande tid för mig just nu och jag tänker väldigt mycket på livet och vad som är menat. Vad jag vill och hur jag vill leva.

Hur jag vill hitta till den vardag och tid där jag känner mig som mig själv, där jag orkar vara som jag vill.

Vi inser att Gunnels dagsvila inte helt fungerar längre. Och inte har gjort på ett tag. Hon somnar vid 22 något och det är för sent. Det blir liksom ingen tid att hämta andan till nästa dag. Hinna nollställa och regroupa. Igår sov hon till länge på morgonen så vi struntade i dagsvilan och Gunnel somnade sen vid 19. Och det var en ljuvlig stund på kvällen. De där tysta timmarna bara med mig själv.

Och jag kunde lägga mig i lugn och ro och somna. Men, vid 01 vaknade hon typ morgonpigg och somnade inte om förrän vid 05. Idag har jag känt mig helt bruten. Orkeslös och då också som en dålig mamma som bara vill sitta. Grinig och inte härlig. Ett jag som jag inte vill vara. Men den här tiden, att aldrig få sova färdigt, den bryter verkligen ner mig just nu. Att det inte blir bra, att det blir dåligt oavsett vila på dagen eller inte. Obalansen. Och att inte ha orken att ta sig till det nya. Så jag känner mig sorgsen av att vara tyngd och otacksam.

För just nu vill jag bara vara själv och hitta tillbaka till känslan jag haft innan.

Kanske är det det nya året i nalkande och mycket tänkande de senaste veckorna. Men det känns som att livet håller på att omgruppera och skapa nytt. Och det känns både läskigt och fint.

<3