Clay

Igår hämtade jag Gunnel i huset och klev in en stund i keramikstudion. Det har varit min plats på jorden att sitta där, i timmar som känts som minuter. Det fattas mig att inte ha tillgång dit på samma sätt, tiden och enkelheten. Att den platsen inte är min längre.

Hur jag ska göra med keramiken, studion, min ugn och det är ett av mina stora skav i den här tiden. För att det är en så viktig del av mig och något som gör mig själalycklig, det som grundar mig.

Jag vet att det kommer lösa sig och jag ska försöka hitta små stunder under tiden att vara där.

Kanske vet jag redan någon eller kommer hitta någon som har en liten plats till mig. Eller som vill dela yta. Det kommer landa. Men igår var det sorgligt att vara där inne, för att jag påmindes om det och hur jag saknar det.

Jag har en mama som ska till Köpenhamn och en mama till min vän som ska bli mamma för första gången.

Kristina Lugn sa något i söndagsintervjun om att det finaste en kan ge sina barn är den där platsen, tillhörigheten eller intresset, att hjälpa dem hitta det. För den platsen eller det intresset är något som ingen kan ta ifrån en. Som är oberoende det yttre eller andra. Och det tog mig lång tid att hitta den platsen i leran. Jag vill inte förlora den.

Men just nu är det en tid som fylls med annat vackert, där andra delar i mig och andra känslor blommar. Och det är ljuvligt. Men jag vill hitta den nya platsen för keramiken som är min och framåtblickande.

Fint sen att kunna visa Gunnel den här världen också. Jag hade aldrig provat att dreja eller jobba med lera innan den där kvällen i Västerby 2020.

Jag kände det i händerna nu när jag var där. Hur de längtar efter att få skapa igen.

<3