Solo

K'e4nner mej som vanligt lite h'f6g efter take away-lunch-espresson.

H'e4rom dan d'e5 Matias stood me up var jag tvungen att luncha alldeles ensam. Plockade s'e5ledes med mej Svd och satte mej vid f'f6nstret p'e5 den mysiga lilla franska restaurangen p'e5 Unionsgatan. Jag hade knappt bl'e4ddrat f'f6rbi sportsidorna f'f6rr'e4n jag h'f6rde ett "krhm" bakom mej. D'e4r stod en person som jag visste att jag hade sett n'e5nstans, men inte kom ih'e5g var och varf'f6r (mitt liv i ett n'f6tskal). Det visade sig vara en avl'e4gsen kollega fr'e5n EU-ordf'f6randeskapsperioden 1999. Jag kom visserligen inte ih'e5g vad han hette, men det tog inte l'e4nge f'f6rr'e4n vi kunde ta en walk down memory lane och tillsammans skratta 'e5t gamla minnen. Typ: "Kommer du ih'e5g n'e4r jag skulle m'f6ta Javier Solana p'e5 flygplatsen och hans assistent Victor hade g'e5tt vilse?".

Allt var hur trevligt som helst -tills f.d. kollegan i smyg bytte samtals'e4mne och ing'e5ende klargjorde f'f6r mej sitt 'e4ktenskapliga status (= singel). Han avsl'f6jade ocks'e5 p'e5 noll tid att han i sitt singelskap l'e4ngtade efter n'e5gon att laga mat med.

Jag blir alltid lite st'e4lld i dylika situationer. Vad ska man s'e4ga?

"Jaha, s'e4ger du det."

"Mm, mat e gott."

"Ser man p'e5."

"Mhm."

Jag menar, jag 'e4r faktiskt en empatiskt m'e4nniska och jag har ingenting emot att diskutera ensamhet med folk jag k'e4nner, men d'e5 en person jag inte sett p'e5 sju 'e5r med stora, ledsna bambi'f6gon f'f6rklarar att han saknar n'e5gon att dela sitt k'f6k (=l'e4s liv) med blir jag alltid lite f'f6rvirrad.

S'e5 f'f6rvirrad att jag i misstag tog en springnota.