Mera föräldraledighet
16 years ago
Eftersom det kom så många svar på föräldraledighetsgallupen* tycker jag vi fortsätter diskussionen. En kommenterar skrev så här:
"Hade först tänkt dela jämnt, men bebisar skiter blankt i jämställdhet har jag lärt mej. Jag läste att bebbar knyter an till en - 1 - människa under sitt första levnadsår, och det är den som är mest med henne/honom. Och om man ammar, vilket jag gör, då är man mest med barnet. Så är det bara. Och jag helammar fortfarande när hon är 5 månader. Det känns totalt inaktuellt att vänja henne av med amning bara för att uppnå nån sorts tidsmässig rättvisa för hur länge båda föräldrarna i familjen ska få ha det huvudsakliga ansvaret för att ta hand om barnet. Hon får sluta amma när hon själv vill det (men dock innan hon är ett år gammal, för då ska jag tillbaks på jobb deltid)."
Jag vet ju inte så mycket om bebisar, men jag hoppas verkligen att det inte stämmer. Att ungar bara knyter an till en typ alltså.
Och angående Mags och mej så önskar jag såklart att vi kan dela precis lika.
*synd och konstigt förresten att Basse var den enda mannen som svarade.
"Hade först tänkt dela jämnt, men bebisar skiter blankt i jämställdhet har jag lärt mej. Jag läste att bebbar knyter an till en - 1 - människa under sitt första levnadsår, och det är den som är mest med henne/honom. Och om man ammar, vilket jag gör, då är man mest med barnet. Så är det bara. Och jag helammar fortfarande när hon är 5 månader. Det känns totalt inaktuellt att vänja henne av med amning bara för att uppnå nån sorts tidsmässig rättvisa för hur länge båda föräldrarna i familjen ska få ha det huvudsakliga ansvaret för att ta hand om barnet. Hon får sluta amma när hon själv vill det (men dock innan hon är ett år gammal, för då ska jag tillbaks på jobb deltid)."
Jag vet ju inte så mycket om bebisar, men jag hoppas verkligen att det inte stämmer. Att ungar bara knyter an till en typ alltså.
Och angående Mags och mej så önskar jag såklart att vi kan dela precis lika.
*synd och konstigt förresten att Basse var den enda mannen som svarade.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 16 years ago
Av det lilla jag har läst om anknytningsteorin, så lär ska det vara just så. Att ett barn knyter an till en person, (vilket ju inte betyder att den/de andra personen skulle var obetydlig. Men man kanske inte ska utgå från att varje dygn/år fördelas lika tids - och känslomässigt, man har ju kläppen minst 18 år, så månne det inte jämnar ut sig med tiden.Fast vad vet jag, har inga barn själv!M
Anonym · 16 years ago
En sak till ännu från den ovetande barnlösa, för det mesta är det mamman som barnet knyter bättre an till under sina första månader/år (förutsatt att hon inte är oförmögen att knyta an till sitt barn). Men om man adopterar ett barn så lär ska det vara vanligare att det är pappan som barnet knyter an till. M
stara · 16 years ago
jag är nog benägen att hålla med skribenten, våra erfarenheter är de samma. mamma är nog nr 1 under en lååååång tid. nu när sonen precis ska bli 21 månader har pappa äntligen kommit in i bilden mera på riktigt.
Anonym · 16 years ago
Jag kan bara halla med de andra har... jag, mamman var lange nummer ett och ar val det annu efter mer an ett ar. pappan ar forstas inte obetydlig eller oviktig, men mamman har i vart fall ett narmare forhallande med barnet an pappan Maria
Mia · 16 years ago
skjut mig...men jag har varit hemma i 3,5år nu (2 barn tätt) och maken har varit föräldraledig i sammanlagt 0 månader. Fin tanke att dela lika och grattis till alla som lyckas. Tror att barn nog är ganska flexibla och "klarar av" att vara hemma med både mor och far.under dessa 3,5 år har maken lyckats starta upp två företag, varav det ena går riktigt riktigt bra.Vi har inte ens analyserat läget så noga utan tagit det som det kommer. Nu passar denna lösning bra för oss, jag känner mig varken uttråkad eller instängd av att "bara gå hemma".
Anonym · 16 years ago
Jag ställer mig skeptisk till de här teorierna... Det är väl självklart att barnet knyter an mer till den som ammar det och tillbringar mest tid med det. Men kärnfrågan är väl egentligen om barnet i så fall skulle ta skada av att två personer delar lika på första året? Eller vad handlar det om egentligen? Huruvida det är onödigt att pappan stannar hemma under första året för att barnet helt enkelt inte KAN knyta an till honom? Knappast, om man tänker på alla de kulturer ute i världen där barnet tas om hand av storfamiljer kollektivt. Gör vad som känns bäst i hjärtat för alla i familjen, håll inte för hårt på principer eller traditioner är min devis.
Linn · 16 years ago
Rena rama BULLSHITTEN i vårt fall. Vårt barn har aldrig knutit an bättre till mig än till pappan. Jag lovar och svär. Vi har alltid vara likvärda i hans ögon. Och det trots att jag har ammat och varit hemmamamma i ett och ett halvt år. Jag är 100% säker på att barn kan knyta an till två. Klart ett barn kan knyta av till typ om man vill att det skall knyta an till två.
Treeni · 16 years ago
Bowlby menar att barnet börjar bli urskiljande och selektiv vid ett halvt år, barnet börjar bilda anknytningshierarki. Med det menas att en uppfattas av barnet som allra viktigaste, men OCKSÅ andra är och hålls som ytterst viktiga. Man menar att barnet ändå söker sig i den verkliga nöden till den så kallat primära anknytningsobjektet. Inom anknytninsgteori betonar man vikten av en eller flera person/er som i bästa fall skapar och ger en förutsägbar och trygg miljö och som reagerar sensitivt på barnets behov.
Treeni · 16 years ago
Öööh, va? Treeni? Jag är inloggad med min pojkväns profil? smilla.papper.fi.
Sebastian · 16 years ago
Det är inte så konstigt att barnet först binder sig mest till den person som hon eller han är mest tillsammans med. Det jämnar ju ut sig med tiden.
Anonym · 16 years ago
Barn är ju också olika, så teorier är just teorier och så får man kolla i praktiken hur det går. Ofta går det inte alls som man har tänkt sig, men ibland gör det det.
Anonym · 16 years ago
Jaha, här har man ställt till med rabalder helt ovetandes. Jag menade alltså inte att bebisar inte klarar av att knyta an till fler än en person. Det är bara att kolla på vår dotter som mycket nöjt tittar på backhoppning i sin pappas famn för tillfället. Ingen får henne att skratta som han gör och de har sina egna grejer ihop. Men jag är nr 1 när det kommer till att få mat i magen och den yttersta trösten. En flaskvägrande bebis är inget man planerar att få, jag hade också tänkt att det ju kommer att bli jättebra och jämt och så, för pappan kan ge pumpad mjölk eller ersättning med flaska och jag kan sedan göra vad jag vill, gå på jobb eller vad som helst. Nå nä. Det tycker inte dottern att är en bra idé. Vi har haft perioder då mamma är den enda som duger, om pappa har tagit upp henne när hon gråtit har hon bara satt i en extra växel och när hon varit hungrig då jag inte varit hemma har hon envist väntat tills ajg kommit hem och sedan ätit så mycket att jag känt mig uppäten hela jag. Fast om jag inte hade kommit hem hade hon väl ätit vid nåt skede. Och om jag inte varit på plats hade hon alldeles säkert nöjt sig med sin fars tröstande famn och mått riktigt bra.Eftersom det är som det är känns det inte bra att vänja av henne med bröstmjölk för att vi föräldrar ska kunna dela exakt lika på föräldraledigheten. Vi gör båda hellre så som det blir bäst för vår dotter. Snart kommer hon att börja äta fast föda och då kan också pappa ge henne mat, men inte slutar hon amma från en dag till en annan, trots att halva tiden av föräldraledigheten skulle ha gått och trots att hon (förhoppningsvis...) äter potatispuré till lunch. Nu är det ju så fantastiskt att min sambo ändå har varit hemma så gott som hela tiden eftersom han pluggar. Vi har kunnat knyta an till vår dotter båda två, och han är - kanske? - närmare henne än många farsor som jobbar 8-17 varje dag. Jag vet inte för jag har inget att jämföra med. Frågan gällde ju hur vi bloggläsare har gjort och varför och jag svarade så som jag gjorde. Det betyder ju inte att det gäller för alla andra också! Och det kan ju hända att teorin - som är en teori - om anknytning inte stämmer. På alla. Vad vet jag. Men så här har vi haft det, och jag menar att det inte alltid blir som man har tänkt sej. Hur som helst så gör alla familjer så som det känns bäst för dem, så kommer ni säkert också att göra Peppe och det kommer att vara jättebra och bäst för Vidar och Magnus och dej. Bebisar mår också bättre om deras föräldrar mår bra!h. Den citerade anonyma
Miasworld · 16 years ago
Njä, inte är det så att bebisen knyter an BARA till en person - däremot har jag lärt mig att bebisen ofta har en primärperson som den knyter an till mest under en viss period. Den som är hemma blir ofta primärpersonen, alltså när pappa är hemma blir han primärpersonen (som kanske bebben är mest benägen att söka tröst hos etc). För mig blev det ett alltmer viktigt skäl att min man tar hälften av tiden, så att Knodden får chans att knyta an till båda oss som "primärpersoner" under en viss period.
Johnny Drama · 16 years ago
Du måste komma ihåg att Basse jobbar på Banken och har således tid med att sitta och kommentera bloggar på arbetstid.
Malin · 16 years ago
Tänk att den här knyta an-grejen har jag aldrig ägnat ens en tanke. Och är inte säker på att man behöver göra det heller.
Sebastian · 16 years ago
Johnny D: 50% av min arbetstid går inte åt till att a) peta på min iPhone b) fixa service för min söndriga iPhone, så jag hinner t.o.m. kommentera bloggar...Malin: du har så satans rätt att jag svimmar.
Torparfrun · 16 years ago
Vem barnet väljer kan skifta fort, efter bara en dag med ena personen har våra barn valt denne sen igen när båda är hemma. Om den som jobbar bara är hemma mellan arbetspassen så kan ju denne passa på att umgås med barnet då så den barnledige får lite egen tid. Då får ju barnet chansen att lära känna båda samtidigt. Men oenkligen, när man är hungrig så är den som levererar maten populärast. Det behöver inte betyda att det är samma som är roligast när man är mätt.
mami · 16 years ago
Vidar har inte ens tittat ut och du funderar redan över såna stora frågor, jag är lite impad om jag jämför med min egen leva i nuet -attityd som gravid. Vi hade inga planer och det bara blev som det blev, jag var hemma med ettan och Papi tog 6 månader med båda sen då tvåan var nästan två. Just nu är båda pappas flickor, jag har inte orkat analysera det desto mera.
Peppe · 16 years ago
Shit så den här bloggen rular. Sjukt intressant att höra vad ni tycker och hur ni gjort. Ska bli spännande att se hur det går för oss när Vidde anländer.Och Mami, shit så vi pratar och försöker förstå varandra och planerar och gör worse case scenario-planer (Magnus är till exempel säker på att Vidar kommer att revoltera mot oss genom att i tonåren bli tokreligiös och tro stenhårt på biologistiska teorier)
mami · 16 years ago
det där med tonåren har jag oxå funderat på, med skräck faktiskt. Speciellt nu då tvåan har värsta skriktrotset på gång. Kanske jag hinner utveckla ett tålamod tills dess.
Johnny Drama · 16 years ago
Jag håller nog fullständigt med Malin. Man skall inte övertänka det här med barn och vad man bör och inte bör göra. Om man är en normalt funtad människa blir det nog bra oberoende. Barn vars ena förälder är bortrest månader i taget har mig veterligen klarat av att bilda ett helt normalt förhållande till denna förälder ändå. Folk "hösär" alldeles för mycket.
Johnny Drama · 16 years ago
Och ytterligare: Då mamma ammar blir det ju ganska naturligt så att barnet fäster sig vid henne. Det är en överlevnadsfunktion, liksom. Hos oss var det så; då Nr 1 började få fast föda och inte var beroende av mamma, och började prata, var det ganska mycket "pappa, pappa". Nu då Nr 2 anlänt, är ettan också väldigt fäst vid mamma, vilken naturligtvis beror på att han måste tävla om uppmärksamheten.
Anonym · 16 years ago
Barnet har en primär anknytningsperson (ofta mamman, men kan även vara pappan eller annan person) men kan sedan ha flera andra personer det knyter an till. Då barn i allt tidigare ålder förs på dagis, blir ofta även dagistanter sk anknytningspersoner som man genast söker sig till då man vill ha tex tröst.Men man skall inte tänka för mycket utan använda sunda förnuftet, de blir bäst så =)
Anonym · 16 years ago
Barnet behöver båda föräldrarna även efter alla ledigheter. I slutändan blir det nog rätt jämnt med allt, förutsatt att båda föräldrarna vill det. Jag var hemma med ettan tills föräldraledigheten tog slut, han föddes som prematur och var således äldre än normalt när ledigheten tog slut. Pappan hade den tidens maximala pappaledighet. Jag hade en fantastiskt fin ledighet med många andra samtidigt föräldralediga vänner. Med tvåan delade vi lika som med ettan men då hade pappaledigheten utökats på något lustigt sätt, pappan var på nytt ledig efter att föräldraledigheten tog slut...minns inte riktigt. Nåväl, jag blev vårdledig så tvåan var 1,5 år när jag började jobba. Den ledigheten sög eftersom jag var så ensam med mina ungar, ingen i bekantskapskretsen var samtidigt ledig och jag orkade inte släpa bebisen och en trotsapa runt på öppna dagisar för att höra på andras problem och bli svettig av trotsapans fasoner. Det här med att knyta an är inget jag funderat på och därför går jag väl på svag is när jag vill påstå att det kan hänga på föräldrarnas inställning också...Det finns många som utgår ifrån att endast den ena föräldern duger. Men så finns det de vars barn tycker att endast den ena duger just då men de "ger sig inte" utan visar barnet att den andra föräldern likväl är lika bra. Tove
Peppe · 16 years ago
Jag tror ni har en poäng där: sunt förnuft, kärlek och jämställdhet. Lite som franska revolutionens ledord -fast annorlunda.
Anonym · 16 years ago
kolla in det här. det stämmer.barnet lever i symbios med vårdaren, alltså mamman, å tror att de två är en o samma person..http://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_MahlerGenom sitt arbete utvecklade Mahler den s.k. objektrelationsteorin som beskriver "barnets psykiska födelse", fram till treårsåldern, genom att dela in tiden i olika faser i vilka barnets syn på omvärlden (relation till objektet) förändras.Den ursprungliga teorin såg grovt förenklad ut så här:Barnets utveckling börjar med "den normalt autistiska fasen" (0-1 månad) då barnet knappt är medveten om omvärden såvida dess basbehov tillfredsställs. Därefter följer "den symbiotiska fasen" (1-5 månader) då barnet uppfattar sig själv som en enhet med vårdaren (objektet).Därefter startar en process av separation-indivuduation som inleds med "differentieringsfasen" (5-10 månader) då barnet inser att skötaren är en egen person och att främlingar också är det etc. I "övningsfasen" (10-18 månader) börjar barnet lära sig tala och gå och kan genom det utforska världen. I "närmandefasen" (18-22 månader) upptäcker barnet att det är en stor värld, som det inte riktigt kan kontrollera. Barnet skräms av detta och söker sig återigen tillbaka till modern.Den sista fasen är "konsolideringen" (2-3 år) då barnet befäster sin upplevelse av att vara en självständig person. Även bilden av vårdaren förstärks (objektskonstans).