Hur jobbig kan en baby vara?

Eeva · 10 years ago
Vilket bra inlägg! Du får jättegärna reflektera mer när bebisen har kommit. Har nämligen funderat precis samma sak att hur skulle man "våga" skaffa mer barn och paja allt igen.

Linda · 10 years ago
Har ett barn (2 år) och vet inte heller om vi vågar/orkar oss på en till...så gärna mer om dina tankar gällande detta. Läste Livet & Barnet o nickande igenkännande större delen av boken.

Linnéa R · 10 years ago
Säkert JÄTTEjobbig. Men en kan ju få ett lugnt exemplar också. Så att en kan ligga i soffan och läsa bloggar såhär på kvällskvisten. Se det som ett väldigt långt parti rysk roulette! Ville för övrigt bara säga 1. Jag har just köpt Livet&Patriarkatet 2. Min finska mormor hette Maj-Lis All lycka!

Mia S. · 10 years ago
Har just fått tvåan och var precis rädd för samma sak! Nej! alla nätter och skrik och hela fadirullan, men fick världens nöjdaste bebis och kan inte klaga, alls! Ni kommer att fixa det med vänstern, no worries. Och lycka till med förlossningen, det fixar sig också! ! Massor kramar och goda tankar <3

Pia · 10 years ago
Tänkte samma tankar inför tvåan. Och första året var verkligen inte härligt (bebisar kan vara rätt jobbiga faktiskt), men de är så små och jobbiga endast en kort tid (typ ett år, så det orkar man alltid) och sedan blir de underbara individer, som även kan vara jobbiga, men inte alls på samma sätt. Men skriv gärna om dina tankar sen när hon varit där med er en tid. Och lycka till med förlossningen! Jag har älskat mina båda förlossningar och drömmer om att få föda nån gång igen (men liksom då utan att vara gravid före eller att efteråt hamna ta hand om barnet).

Tormenta · 10 years ago
Ja, jag vet inte jag. Jag ångrar mina barn minst en gång om dan. :D (Och ja, ja innan alla går i taket, jag ångrar dem inte resten av tiden)

Frida · 10 years ago
Ja ibland undrar man ju vad man ger sig in på. Jag väntar min trea, tvåan var en liten pralin som jag fortfarande mest njuter av. Jag väntar som du en flicka efter två grabbar och det skrämmer mig faktiskt. Hur uppfostrar jag en stark modig kvinna i denna skit till patriarkal sörja? Killarna kan jag på någe vis. I donno. Glad iaf att det finns inspirerande kvinnor som du själv! PS. Var inte rädd för förlossningsskador, var tydlig. Jag kan inte vården i USA men jag kan den svenska. Titta på ditt underliv efter förlosssningen. Känn och klämm. Ser det konstigt ut? Känns det inte bra? Ställ krav, var din egen advokat. Man har rätt till en hel och fungerande kropp och som barnmorska vet jag dessutom att medlen finns att få oerhört god vård. Tyvärr måste ibland kvinnan själv kräva den vården.

Uppochhoppa · 10 years ago
Det blir ju onekligen en tvåbarmschock men jag tror den blir mindre med lite mer avstånd i ålder. Ni kan ju resonera med Vidde och han kanske inte klättrar i bokhyllor medan du ammar om du tänker amma eller byter blöja eller så. Det kommer nog underlätta cirka SKITMYCKET. Men intressant. Heja dig!

Helena_ess · 10 years ago
Det är skitjobbigt. Och de fuckar nog upp allt. Livet, kroppen etc. Har "ångrat" vårt beslut att frångå vår enbarnspolicy många gånger. Men. Härregud vad fint att man har skapat kärlek och trygghet och en varm famn i det syskon som kommer att vara där och trösta och dela glädje och sorg med. Dessutom får man som förälder sjukt mycket kärlek och många goda skratt. Hur bra som helst! xx

emma · 10 years ago
Precis de där tankarna går jag omkring och funderar på, är inte gravid utan funderar bara på hur det skulle vara att få en till. Är sugen fast ändå inte.. Jag är en förhållandevis lat person som fick en riktig kalldusch av det första barnet. Det var inte bara omställningen av att få ett barn och att bli förälder, kärleken och oron utan även insikten av vilken bekväm och egoistisk person jag själv är. Vi fick dessutom ett nöjt barn som typ jämt sovit bra och nästan alltid gillat läget. Ska jag nu förstöra detta genom att skaffa ett till eller borde jag bara kasta mig ut i ovissheten och återigen få hålla i en liten knodd och få ta del av allt det där omvälvande ännu en gång för att jag någonstans inom mig vet om att det är värt det? Fasiken, lång kommentar, vill egentligen bara säga all lycka till er!

Peppe Öhman · 10 years ago
Så fint skrivet. och sant. blev lite fuktig i ögonvrån.

Peppe Öhman · 10 years ago
Hehe, har helt förträngt ettåringen.

Walopää · 10 years ago
Men tajmingen är bra i alla fall, är inte Vidar ca 7 år? Det är precis den åldersskillnaden som är idealisk. Storis är tillräckligt stor för att inte smyga på lillis med saxen, och skillnaden mellan dem är tillräcklig för att ingendera ska jämföra sig med den andra i prestationer, åtminstone i barndomen. Men under barndomen läggs ju grunden för förhållandet dem emellan, så. Och 7-åringar kan just gilla att vara lite au pair i länpliga doser, och känna sig duktiga. Lycka till!

Sara · 10 years ago
Gammalt inlägg men jag svarar ändå. Vi har fem år mellan våra barn och ärligt talat var jag lite förvånad över hur lätt nr två var. Då har jag iof en väldigt närvarande pappa till barnen men ändå. Man är helt enkelt en lite mer tränad förälder med tvåan. Man är lite lugnare och stressar inte upp sig för konstiga prickar som med första barnet. Man har ett annat perspektiv på tiden med baby. Med första barnet undrar man om det alltid ska vara så här jobbigt men med andra vet man att allt är faser och allt går över. Nu var iof min etta jobbig och min två lättare men ändå. Bebistiden med tvåan gick så mycket snabbare. Dessutom med några år mellan barnen uppskattar man bebisgoset på ett annat sätt än om man har typ två år mellan. Nu är det liksom inte du och Magnus som får en bebis utan du, Magnus och Vidar.