årets bok 2019

I samarbete med Årets bok 2019

En av de vanligaste frågorna jag får är lästips och det är väl inte så konstigt, ska man tillbringa en massa timmar tillsammans med en bok vill man ju att den ska var bra. Böcker nominerade till priser är ofta bra och här vill jag passa på att tipsa om Årets bok där en jury väljer ut böcker att nominera och läsarna sen kan rösta på sin egen favorit.

Årets böcker är följande:

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

En katts resedagbok av Hiro Arikawa

Järtecken av Christoffer Carlsson

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Mörkret av Ragnar Jónasson

Pachinko av Min Jin Lee

Påfågelsommar av Hannah Richell

Silvervägen av Stina Jackson

Stormvarning av Maria Adolfsson

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Vaggvisa av Leila Slimani

RÖSTA HÄR!

Tidigare år har de här böckerna vunnit (tyckte själv mest om Det är något som inte stämmer)

2016 – Det är något som inte stämmer, Martina Haag
2017 – Glöm mig, Alex Schulman
2018 – 1793, Niklas Natt och Dag

Hittills har jag läst Pachinko av koreanskfödda Min Jin Lee (vi talar om den i senaste avsnittet av Mellan raderna). Den är handlar om en fattig familj vars dotter är tvungen att flytta från Korea till Japan på 1930-talet. Om rasismen gentemot koreaner i Japan, om Japans kolonialisering av Korea, andra världskriget, om fattigdom, förlorade drömmar och kulturer.

Jag älskar att läsa böcker som liksom inne i historiens gång smyger på mig kunskap om länder och platser. I en recension läste jag att Pachinko är mer en historielektion än litteratur, men det håller jag inte med om.

För några dagar sedan började jag läsa Årets bok nummer två, nämligen Manhattan Beach av Jennifer Egan. Min vän Lisa tipsade om den för ett år sedan, jag laddade ner den på Kindeln men avslutade boken aldrig av någon orsak. Nu fick jag en ny chans och tycker så mycket om den. 1930 (igen) i new York, fattigdom och Anna Kerrigans pappa försvinner. Det leder till att hon är tvungen att ta ett jobb som skeppsvarvets första kvinnliga dykare.

Minns ni förresten tiden när man alltid hade en bok med sig? Alltså i fysiskt format. Jag kunde ha med mig åtta-tio böcker på semestern och till och med släpa hem dem igen. Den där känslan när man bara längtade efter att få en stund över och läsa vidare och när boken bara hade några kapitel kvar läste man (okej jag) extra långsamt för att den inte skulle ta slut.