Min sämsta egenskap

En av mina sämsta egenskaper är att jag har noll tålamod. Inte på ett sånt där charmerande sätt, utan på ett störande: ALLT MÅSTE HÄNDA NU!-sätt. Motsatsen till mindfullness och meditation. Fördelen är, om man nu verkligen måste gräva fram en sån, att jag få saker och ting gjorda. Nackdelen är att det inte alltid blir så bra som det kunde med lite tålamod.

Idag lastade vi Sequoia och ponnyn Sophie i den stora trailern och körde över till Malibu. Vägarna här är smala och inte sällan ligger det flera hundra meters stup bara några meter ifrån en. Det gör mycket för utsikten, men om man är höjdrädd är det ingenting jag kan rekommendera. Första gången jag körde upp till Topanga svor jag på att aldrig göra det igen. Det löftet höll inte, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig kommer att ratta en stor hästtrailer på stigarna uppe i Santa Monica Mountains. Lyckligtvis fixade Tamara det och vi körde till ett av naturområdena i Malibu. Otroligt vackert var det!

Majlis och jag hoppade på varsin häst och Tamara hajkade. Luften var ren av allt regn, men det syntes fortfarande hur mycket det brunnit här för exakt ett år sedan. Svarta, döda träd. Hästarna var pigga och glada och kunde ha gått hur långt som helst. Nästa gång lämnar vi kanske barnet hemma för mer galopp.

Allt var verkligen perfekt tills vi skulle lasta Sequoia som VÄGRADE stiga in i trailern. Vi lockade, mutade, jag red, vi avbröt och longerade honom, hotade, pressade, bönade och bad, men ingenting hjälpte. Hästskrället vägrade gå in. Mitt tålamod tröt, men det fanns liksom inga andra alternativ. Det går inte att tvinga in 600 kg kött som inte vill bli tvingat. Till slut ställde vi oss med ryggen mot ingången och började prata amerikansk inrikespolitik och då, när ingen stirrade på honom, tassade (hovade?) hästen in. Då hade det nästan gått en och en halv timme av arbete. Det enda som funkade var tydligen tålamod. Inte tvinga fram, snarare vänta ut. Jag vet inte om det låg någon livslärdom här, men det var en bra prövning.