Week 5

Nu tänkte jag att ni skulle få en hel vecka med bara mina tankar om en ordentlig influensa och hur orimligt det är att ha feber i över 5 dagar när man är närmare 40 år. Men jag hindrade mig ganska så snabbt för ett sådant inlägg vill väl ingen läsa.

Så vi låtsats att det inte varit den värsta sjukstugan i mannaminne här hemma och tittar på dom få detaljer som poppat som diamanter genom alvedondimman. Den här lilla hörnan och solljuset som äntligen letar sig försiktigt in. Fördelen med många stora fönster är ju just många stora fönster och det priviligierade i att kunna öppna 2×2 handblåsta välvda sådana när andan slår in. Men resten av året när det är mörkt har man mest som svarta stora fält över hela lägenheten och det mina vänner är maffigt men mörkt. Jag är ju inte ensam om att uppskatta känslan av vårsol som tittar in. Men jag tror faktiskt jag grät lite när jag tog den här bilden. Nu vänder det va?

Annars har jag suttit här. Sista dagarna försökte jag lura febern genom att sätta på mig mjuka jeans och riktig tröja. Den gick inte på den enkla. Så tillbaka till pyjamas igen.

Eli har varit precis lika sjuk och vi har mestadels sovit, i soffan, i sängen, i köket. I ljuset, i mörkret, framför tv:n till sagor och ja vi har sovit igenom allt.

Läst alla inredningsböcker från pärm till pärm och funderat lite på hur jag ska manifestera min bästa 3års plan.

Ofrivilligt snedlugg är tydligen något som kommer med influensan. Dessutom så inser man hur sällan man borde tvätta håret. Här är det äntligen rent efter en vecka, kanske ska röra mig mot en gång i veckan för det här glansiga får gärna stanna. Annars var det inget ytligt som jag uppskattade den här veckan. Annat än att jag trots febern kände sådan oförklarlig tacksamhet att det här är det enda vi brottas med just nu.

Magnoliaknopparna är många och vittnar om en vy som inte kommer lämna en besviken. När man bara kan öppna sovrumsfönstren och dom rasar in.

De senaste åren har jag träffat kvinnor som blivit riktigt nära vänner. Vänner som kom in i livet i precis rätt skede. Dom har hjälpt mig mycket att förstå vad jag uppskattar och vilken typ av omsorg och ödmjukhet jag söker i mina relationer. Men dom är alla också direkta, ganska intensiva i sin kontakt och det är push and pull. Det känns som det finns en rytm i att dom också drar, bokar, hejar på och planerar. För att sedan byta och då tar man själv över en stund. Den här typen av relationer har jag letat hela livet efter. När jag träffade Sofia för 10 år sen så var det kanske första gången jag fick uppleva mig så vald och sedan att det fortsatte att väljas hela tiden. Jag var helt golvad av det.
Att man tänker på varandra, ser till att saker blir av och framför allt har en vardag tillsammans där man skrattar och call each others bluffs. Def blir så tryggt och varmt men samtidigt utvecklande.

I veckan skickade Storm över en present hon skaffat för att hon tänkte på mig. Det var precis ett sådan ögonblick när jag kände mig så sedd och ompysslad. Inte egentligen för att det var en present utan för att jag känner igen mig så i det språket. Att vardags bry sig . Jag blev så rörd över att jag finns där i hennes tankevärld och att hon är noga med att få mig att känna mig sedd. Tänk att man kan få sådana vänner med åren, nya som sen blir gamla.

Det är små lappar som dessa. Det är min granne som kommer med frukost, lunch och middag, som hämtar på fritids och skickar skämt. Det är Jeanette som inte kan sluta messa och där emojis fyller alla tomrum i själen.

Tänk vänner va…

Äntligen myrten på stam. Har en likadan kruka till och den ursprungliga tanken var att ha två. Jag litet ju av symmetrisjukan när det kommer till allt. Men jag hittade ingen direkt plats till en så var ska jag ställa två? Får fundera vidare på det en stund.

Förra lördagen hann jag och Eli precis gå och handla tyg till ett par kuddar jag tänker sy. Sen kom febern, Men vi har kunnat glo lite hålögt på det här vackra tyget sen dess.Siden, glansigt men ändå någon form av tjockare textur i det här. Kommer bli fint och en vårig detalj i salongen.

Ser ni?

Ljuset av handblås glas är något jag inte förstått storheten i förens på senaste dar. Kanske för att det är första gången jag ser det i mitt eget hem. Eller så har jag bara blivit gammal.

Precis lagom till att alla insjuknade så bakade vi kladdkaka till John som skulle komma hem ett par dagar.

Det var tur det då det var det enda jag fick i en sjuk Eli. Kladdkaka och röd smoothie. En och annan piggelin också.

Nu tänker jag att det här måste vara sista sucken. John ska till Sydafrika och jag är själv igen så nu måste bara turen vända. Jag längtar så infernaliskt mycket tillbaka till jobbet och rutiner (ni kan hålla mig ansvarig för det uttalandet sen) wish me luck!