Romeo & julia

Jag hade en lång klänning från Toteme som fick mig att känna mig fin. Äntligen bara ben, men jag undrar om jag någonsin kommer känna mig bekväm avklädd i stan?

Uppfylld och förväntansfull över att få gå på date med en vän, inte vilken vän som helst heller.

Jag använder mina nya skor så ofta jag kan. Känns som en 2002 Manolo’s.

Jag var lite i sista minuten så tog den finaste genvägen mot Fredsgatan.

Fönade håret och Chanel Coramandel på läpparna.

Carolina tog en bild på mig i språnget.

Sen gjorde jag detsamma med henne.

Och sen tog vi en ihop.

Föreställningen var fantastisk. Kungliga Baletten dansar Romeo och Julia i
Sir Kenneth MacMillan tolkning – en version som är mer dramatisk än romantisk, och som lyckas göra något helt eget av ett så välbekant verk. Musiken är förstås Prokofjevs, men rörelserna bär den där karakteristiska Ekska skärpan – både rå och sårbar. Jag tror det är en av de bästa balettuppsättningar jag sett på många år.

Vi lyckades knipa det sista lediga bordet ute.

Vi åt regnbåge på Operabaren, fick ett bord i solen och satt kvar länge. Det var som om kvällen viskade att semestern inte är långt borta, trots att kalendern säger något annat.

pratade om hösten. Inte för att det ska bli någon cliffhanger, men det är faktiskt lite spännande saker på gång.

Jag har frågat Carolina om hon vill sitta i styrelsen för en förening som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Hon sa ja. Vi skålade, öppnade sommarpresenter och bestämde att det här blir en tradition vi håller i.

Kaffe, Madeleinekaka och punschgrädde.

Eftersom jag alltid uttalar saker fel när jag har bråttom med att berätta en historia – kan man räkna med att bli både skrattad åt och med.

Madeleinekakor och punchgrädde till kaffet. Ska bli stående efterrätt hela sommaren kände jag.

Vi fick bråttom från restaurangen till salongen – som alltid när man har för mycket att prata om.

Man vill hinna ta in allt – marmor, sammet, kostymer och trappor – innan huset stänger för sin stora renovering.

Doften av parfym, dammig sammet och något nästan elektriskt i luften innan ridån går upp.

Det är något med balansen mellan kulturarv och operabesökare i helgkavaj som alltid fascinerar.

Man glömmer ibland hur mycket konst det finns – målningar i trapphuset, byster i varje hörn.

Jag gick hem med känslan av att vilja börja dansa igen. Så jag anmälde mig till baletten inför hösten. Det är något med kroppen och rummet, pianomusiken och det raka, enkla fokuset som jag inte vill vara utan.

På vägen hem tänkte jag på hur tacksam jag är för vänner som Carolina.
Vänner som delar samma kärlek till kultur, men som också är tillräckligt olika mig för att utmana, öppna nya dörrar och få mig att tänka lite längre. Carolina är en sån person – hon ger mig mod, ofta utan att ens veta om det.