Something blue

Jag är inne i en blå period igen.
Det är inte första gången – för kanske elva år sen var blått min signaturfärg. Jag bar det i allt från skjortor till klänningar, och det kändes helt självklart. Men med tiden gled det bort. Kvar blev bara jeans, någon enstaka scarf. Resten av garderoben har länge gått i svart, vitt, ecru. Tyst och enkelt.

Men nu händer något.
Jag dras till blått igen – duvblått, marin, randigt. Det kommer smygande, som en ny vana man inte riktigt bestämt sig för än. Jag vet inte om det är sommaren, ljuset, eller någon slags inre rörelse. Kanske har jag bara tröttnat på det anonyma.

Och det är inte bara i garderoben. Jag ser blått överallt – i lavendeln som precis börjat dofta, i himlen strax innan kväll, i målningar jag stannar längre vid. Det dyker upp i inredningsdetaljer jag sparar ner, i porslin, textilier, glas. Som om något i mig letar efter blått, eller ser det tydligare än förut.

Det kan vara fröknarna – det rödaktiga håret, skolblusar, en viss typ av trygghet. Eller så är det bara en liten fas. En medelålders färgsvängning. Ett behov av att se något annat i spegeln än det jag sett så länge.

Vi får se.
Kanske blir det grönt och blekrosa till semestern. Men just nu är det blått.