Turning point

Jag har alltid sett hösten som mitt egentliga nyår. Det är då jag börjar om. Det är då idéerna väcks, rutinerna formas, strukturen skapas. Sommaren däremot – den är bokslutet. Ett lågmält avslut, ofta utan fanfarer men med en känsla av att något har rundats av. Att året, eller kanske snarare ett år i livet, har fått sin punkt.

De senaste två åren har fört mig längre bort från det som dränerade – och närmare ett liv som faktiskt ger. Ett liv där motståndet känns sunt, inte som friktion, utan som en inbjudan till utveckling. Det har gått långsamt, men stadigt. Jag vet inte exakt när skiftet började. Kanske var det när jag slutade söka bekräftelse på de gamla sätten. Kanske var det när jag började förstå att vila inte är samma sak som att ge upp – utan ett sätt att grunda sig själv.

Längs vägen har jag haft människor vid min sida – både gamla och nya bekantskaper – som i handling, blick eller ord fått mig att känna att det jag gör har ett värde. Att jag har något att bidra med. Att det räcker. Det är inte alltid spektakulärt. Men det är ärligt. Det är hållbart.

I mitt arbete har jag hittat ett sätt att både ladda och landa. Även när tempot skruvas upp finns där nu en bottenplatta. Och privat – ja, där har vi två platser som jag skulle kalla våra safe havens. Hemma i stan, där vardagen får kännas som vår, och huset vid kusten, som fortfarande känns overkligt ibland. Vyerna. Ljuden. Ljuset. Lugnet. Det lilla livet – som visade sig vara större än vi trodde.

Snart börjar semestern. Men det känns inte som en räddningsplanka. Jag är inte slut. Inte tom. Batterierna behöver inte bytas – bara laddas. Och det är, när jag tänker efter, en helt ny känsla.

Kanske har det att göra med nykterheten. Inte i meningen absolut alkoholvägran, utan i en vidare betydelse. Att inte befinna sig där längre. Inte i flykten, i dimmorna, i det som stal närvaro. Jag har inte tagit alla steg – men jag har tagit många. Och jag är här nu. På riktigt.

Jag längtar efter den här sommaren som ett barn. Två tankar upptar större delen av mitt dagdrömmande:

Den ena är att få ligga i våra solstolar, läsa bok efter bok, höra barnen välta runt i hängmattan, känna hundens flås i skuggan bredvid.

Den andra – det märkligt tillfredsställande minnet av ömma handflator efter timmar med penseln. Allt jag ska få måla. Allt jag får göra, i vår egen takt, i vårt eget hus.

Fem dagar kvar till midsommar.
Och ett helt bokslut att vila i.