Julia Hichens

Vi tog ett dygn på stan för att fira Johns födelsedag och passa på att komma ut lite efter jul. Vi gick mycket, bara runt, utan någon egentlig plan. Det var skönt.

Vi hade tänkt äta lunch på Operabaren men den var stängd, så det blev Nationalmuseum i stället. Vi åt gravad lax, ostpaj, fänkål- och kaprissallad och tog en liten side av Skagen. Väldigt bra lunch. Efteråt tittade vi på porträttutställningen en stund, men gick ganska snabbt vidare mot Rembrandt, som vi alltid gör.

Sen checkade vi in på Diplomat. Brasan brann i receptionen och rummet låg i etage, med en halvtrappa ner och balkong mot vattnet. Båtarna ute i viken var fortfarande tända med julbelysning, vilket kändes oväntat fint.

Vi kröp ner i sängen, tittade på The Diplomat, drack te och åt toscakakor. Efter några timmar klädde vi om för middag och gick via terummet och loungen bredvid. Det var nästan tomt, vilket gjorde att man stannade lite längre.

Middagen blev Pelle Jansson, hälleflundra med champagnesås och spenat, och sedan kaffe och choklad. Jag tänkte först skriva att det var årets bästa måltid men det kändes lite överdrivet. Men helt ärligt var det bland det godaste jag ätit på väldigt länge. Hälleflundran var otrolig. Jag kommer framöver att bjuda in folk att fira saker med en tydlig rekommendation: ta hälleflundran.

Vi sov gott. Inga barn, inga hundar. På morgonen var det soligt och iskallt. Stockholm var väldigt vackert. Vi gick ut igen och promenerade bort mot ABC Färghandel. Nu skulle det målas.

Men det får bli nästa inlägg.

Jag fick en väldigt fin julledighet. Den var stor och glittrande, med middagar, människor och allt det där som hör till. Samtidigt fanns det utrymme för sådant som annars lätt trycks undan. Jag läste mer än jag brukar, gick på teater och sov länge. Framför allt gick vi långa hundpromenader utan mål. Otroligt skönt.

Det som jag ändå tänker mest är ljuset. Snön. De dagar när solen faktiskt tog sig igenom till slut. Vi har vandrat runt i höstens gegga så länge att det nästan kändes overkligt att se någon i ögonen igen, så komiskt skillnad när solen tittar fram.

När ett nytt år börjar känner jag sällan samma pirr som på hösten, det är mer beslutsamhet och så nu kör vi i kroppen. Men i år bestämde jag mig för att vara lite pragmatisk och inte , jag behöver känna efter extra noga vad jag faktiskt vill ta mig för.

Det jag vet är att kroppen blir glad av både återhämtning och lite motstånd. Jag vill fortsätta med barre och balett – just för att det inte går att göra halvhjärtat. Sån kick i att hänge sig helt. Där finns sån struktur, sådana krav och total närvaro. Men lika viktigt är vilan däremellan, det har jag fattat nu. Det kräver nästan mer disciplin från mig att inte göra något, sätta mig ned.

Jag känner också ett enormt behov av att skala ned, ännu mer Mindre av sådant jag egentligen inte behöver – saker, planer och ideal. Samtidigt vill jag skala upp det som gör mig glad.

Och så finns där Arts & Tea. Jag ska ta bokklubben till att ses på lokal, på riktigt. Jag älskar den sortens möten mer än jag kanske velat erkänna – där samtalet inte konkurrerar med något annat.

Jag går in i det här året utan galna ambitioner, men med en ganska tydlig längtan. Kanske räcker längtan som som utgångspunkt.

Inför jullovet har flera av er frågat vad jag kan rekommendera att titta på när tempot går ner. För mig handlar det mindre om att ”koppla av” och mer om att se sådant som faktiskt ger något – som stannar kvar.

Jag dras ofta till berättelser där val får konsekvenser. Match Point är ett tydligt exempel på det – skarp, obehaglig och märkligt stillsam. The Game leker med kontroll och identitet på ett sätt som fortfarande håller. Och The Newsroom är en serie som jag uppskattar för sitt tempo, sina samtal och sitt allvar, utan att bli tung.

Det finns filmer som bärs av arbete och disciplin. Amadeus och The Pianist hör dit – två helt olika filmer som ändå kretsar kring samma fråga: vad det kostar att vara hängiven något. De är krävande, men också väldigt generösa.

Andra filmer ger mer genom stämning och estetik. Lost in Translation är lågmäld och exakt, med ett tempo som passar långa kvällar. Manhattan är fortfarande svår att bortse från, just för bilden, rytmen och samtalet. Metropolitan rör sig i samma idévärld – ung, pratig och väldigt tidstypisk.

När jag vill ha något lättare, men inte slentrianmässigt, fungerar Sliding Doors, While You Were Sleeping och Unfaithful förvånansvärt bra. De handlar om relationer, timing och vardagliga val, utan att bli för stora.

Det finns också filmer som tar mer plats visuellt. Dune är monumental men kontrollerad, och Prometheus intresserar mig just för att den vågar vara mer frågande än förklarande. Boogie Nights tillför energi och rörelse, medan Kramer vs. Kramer är stillsam och rak i sitt sätt att skildra ansvar och separation.

Det här är filmer och serier som passar när dagarna är öppna och man inte behöver skynda vidare. Inget man sätter på i bakgrunden – men sådant som belönar uppmärksamhet.

I år valde vi att stanna i stan över jul. Inte som ett avsteg från traditionen, utan som ett sätt att komma närmare den. Att ta det lugnt. Att vara varsamma med tiden. Att låta fokus ligga där det hör hemma – hos barnen och i nuet.

Under flera år har jag haft en stark drivkraft att lägga till. Göra lite mer, lite vackrare, lite rikare. Det är så jag visar omsorg – genom detaljer, förberedelser och ansträngning. Men i år hände något annat. Inte som en uppgörelse med det förflutna, utan som en mognad: en känsla av att det räcker att göra det som faktiskt behövs. Och att det i sig kan vara generöst.

Det har inte handlat om andlighet eller stora insikter, utan om prioriteringar. Och, helt ärligt, om ekonomi. För vi har det vi behöver. Vi kunde ge oss själva ledighet. Vackra rum. Någon annan stod för julbordet. Klapparna var få, men genomtänkta – sådant barnen verkligen önskat sig.

Det som gav mig mest var enkelheten i dagarna. Promenaderna med Bruno. Rörelsen, ljuset, pauserna. Att mötas till lunch på Gamla Riksarkivet med hela familjen. Att sedan landa i soffan: julfilm, NK mint, te i koppen. Stillheten som fick ta plats utan att behöva fyllas.

Det var en jul som var lågmäld, men inte tom. Tyst, men inte ensam. Kanske inte en mall för alla framtida jular – men en påminnelse om att det ibland är när vi skalar bort som något får slå rot. Jag hoppas verkligen ni haft en fin julhelg, hur har ni firat?

Det är något märkligt med julen när man blivit vuxen. Hur allt man en gång längtade efter som barn – dofterna, smakerna, stämningen – plötsligt är ens eget ansvar. Och ens egen rätt.

Att stå där och välja gran. Inte den här granen som den enda, stora, avgörande julgranen – utan den här granen, i en lång rad av framtida granar. Femtiotalet till, om vi har tur. Att få uppleva den med barnen nu, med vetskapen om att det inte behöver vara perfekt, bara närvarande.

Det gör inget att vi är trötta. Det gör inget att någon har vattkoppor. Vi har NK mint. Julte. Köttbullar. Hunden ligger på mattan och tar plats, som den alltid gör. Det finns en stillhet i att inte försöka rädda eller förhöja allt.

Jag tänker ofta på hur mycket av barndomens drömmar som egentligen var enkla. Att få bestämma själv. Att få duka fram det man tycker om. Att få stanna hemma. Och hur magiskt det är att just det – det mest vardagliga – nu är det återkommande.

Vi har saktat ner. Inte bara i tempo, utan i ambition. Det här är en nykter jul, inte bara i bemärkelsen att jag inte dricker, utan i att vi är här. Ingen flykt, inget överflöd, inget flängande mellan saker som egentligen inte spelar roll.

Vi är trötta, ja. Men det är den sortens trötthet man förtjänar. Den som kommer efter ett år levt på riktigt. Nu är det ledigt. Nu har vi landat.

Och det räcker.

Här kommer lite inspirationsbilder som väcker exakt den känslan i mig. Varsågod. Kram