Sommarreflektion

Hej,

Tre månader sen, hur kan det gått så fort ? Hade en ide om att skriva flera gånger i veckan, skriva av dela med mig, skapa och få tid till mig själv. Men sommaren kom och tog mig med storm, och barn och familj och sol, och bad och gud vet vad.
Knappt att man haft tid att tänka, för man ska se till så att alla hela tiden är glada, nöjda, mätta och belåtna med tillvaron.
Oron som sitter så djupt rotad. Har barnen det bra? Är det ett minnesvärt sommarlov? Får de bada tillräckligt ? Äter vi för mycket glass ? Träffar de tillräckligt med kompisar ? Spelar dem för mycket tv spel ? Borde vi åka utomlands ? Vad ska vi hitta på idag? Någon som känner igen sig ?

Vet inte om det bara är jag, men jag kan få grov ångest första, andra veckan på semestern. Måste ligga något gammalt och skrota, för alla är nöjda och tillfreds, bara jag som är ängslig och bekymrad. Ett tryck över bröstet, förväntningar som skall införlivas, men det är inte andras förväntningar, bara mina egna. Varifrån kommer dessa konstanta påtryckningar om vad som är det rätta. Blir jag så påverkad av min omgivning att jag alltid tror att det jag eller vi som familj har eller kan erbjuda är för lite ? Jag har reflekterat över min reaktion på mina egna känslor och jag känner att en förändring måste ske. Förändring måste ske gällande vad som är rimligt och hur mitt mående påverkar min omgivning.
Jag vill vakna upp, sätta på en låt och känna lust och tacksamhet över dagen och låta ett lätt sinne få leda vägen.
Ofta har jag en positiv inställning, men med onda måsten. Jag har alltid älskat att vara hemma, men alltid känns ångest för att vara det. Märkligt. Som om att jag inte kan bestämma över mig själv, som om jag borde vilja göra något annat. När jag är som mest tillfreds är när ingen kan nå mig. Jag tror att tanken på att någon när som helst kan fråga om jag vill ses, om barn vill leka eller att saker skall planeras ger mig högre puls och stresspåslag som nu iefterhand känns helt galet. Men skall noga påpekas att jag inte alltid känner så här, men det händer, och speciellt på semestern. Kanske man kan kalla det att jag är dålig på att bara vara, för att jag inte tillåter mig själv att bara vara. Bästa som finns är att skrota runt hemma, äta sen frulle, gå i pyjamas. Vattna blommor. Titta på en serie, gärna 3-4 avsnitt på rad. Kanske är det bristen på lugn hemma med pojkar som INTE bara vill vara hemma, som gör att känslan av bara få släppa på allt ansvar och bestämmande känns så lockande. Well, inte vet jag, men detta är något jag ska jobba på under hösten.

Puss på er