Mitt i livet

Hej,

Jobbar hemma idag. Vart en rocky road den senaste tiden på jobbet. Vi har haft en omorganisering och många av mina bästa kollegor har fått gå. En helt fruktansvärt hjärtskärande situation. Jag kan bli mörkrädd när jag tänker på hur mycket i ens liv som hänger på jobbet. Tryggheten och vardagen blir en självklarhet. Sen kan den ryckas ifrån dig när som helst. Det är någon annan som bestämmer över ditt öde. Så himla frustrerande. Så fina, kompetenta människor som har gett sitt allt. Det är sorgligt. Jag är kvar, men inte på samma sätt, inte på samma sätt i sinnet. Ska se om de kan få oss motiverade igen.

Nu är det i alla fall helg snart och jag börjar jobbdagen från ett cafe. Som sagt lyckan i det lilla, glad över det som finns och det jag har. Det är mycket spännande på gång och snart kan jag berätta mer.

Förra helgen så var vi på middag hos vänner, det var två bebisar med, alla stora barn va hemma. Det slog mig att när jag genom glasdörrarna såg en av mina vänner, en av papporna, som stod och hade bytt blöja och nu klädde på bebis igen, att vi är verkligen mitt i livet. Vi samlas ändå, fast att alla har så mycket, det är jobb, barn, familj, vardag och saker som skall fixas, planeras och göras. Det är ändå så fint. Fint att ses, att dela dessa små liv, äta mat, prata, turas om att vagga, dricka ett glas vin, glömma att spela spelet vi skulle spela. Vi pratar istället. Tacksam för att man möts och att man har varandra även om vardagen tar över och de dagliga telefonsamtalen blir veckosamtal. Allt är förlåtet, vi ses och vi är där tillsammans.

Filosofiskt va ?

Ha en fin helg nu.
PUSS