I en ombyggd skolbyggnad från 40-talet i Hägerstensåsen bor Amanda Johansson, entreprenör och delägare i Enkelrum, med sambon Hans Tang, arkitekt och grundare av Tang Studio, tillsammans med deras son Mono. Med oxblodsrött golv, japansk arkitektur och italiensk känsla för färg har paret skapat ett hem som bär spår av både Milano och Tokyo.
Hej Amanda, berätta om dig och din familj, vilka är ni?
– Jag och är entreprenör och delägare i småhusföretaget Enkelrum, där jag under flera år arbetat med att utveckla varumärket från produkt till livsstilskoncept med fokus på det enkla livet och nordisk design. Tidigare har jag studerat både företagande och inredningsdesign i Milano och arbetat med marknadsföring och event för Frame Magazine i Amsterdam — två erfarenheter som fortfarande inspirerar mitt sätt att tänka kring rum, estetik och storytelling. Idag rör jag mig mellan entreprenörskap, arkitektur, design och kreativ konceptutveckling för både Enkelrum och egna projekt tillsammans med bland annat Hans. Min sambo Hans Tang är arkitekt och driver bland annat Tang Studio, efter flera år på White Arkitekter. Han studerade arkitektur på KTH i Stockholm och TCU i Tokyo. Tillsammans bor vi med vår son Mono, idag 15 månader, i en ombyggd skolbyggnad från 40-talet i Hägerstensåsen, söder om Stockholm.
Vad föll ni för med just den här lägenheten??
– Vi letade inte aktivt efter nytt hem, men har alltid dragits till platser med unik karaktär. När vi klev in i den gamla skolbyggnaden kände vi direkt att här fanns något utöver det vanliga. Takhöjden på 3,20 meter, ljuset, de generösa gemensamma utrymmena med golv, skulpturer och fönsterbänkar i Ölandskalksten och stora fina ekpartier — allt kändes väldigt speciellt. Väl inne i lägenheten som var till salu märkte vi däremot att byggnadens kvaliteter inte riktigt togs tillvara i planlösningen från 90-talets ombyggnad till bostäder. Vi ville därför varsamt renovera lägenheten till ett hem där arkitekturen och materialen åter fick ta plats. När vi flyttade in låg det ett vanligt stavparkettgolv i ek, och vi funderade länge på hur vi kunde göra något mer personligt av det utan att byta ut allt. Vi försökte återbruka så mycket som möjligt genom hela renoveringen och började därför tänka på golvet mer som ett gestaltningsgrepp än en neutral bas. Till slut landade vi i att arbeta med infärgning — nästan som att behandla golvet på samma sätt som man normalt arbetar med väggkulörer. Kulören blev en djup oxblodsröd ton, framtagen i egen NCS-kod tillsammans med Rubio Monocoat. Det röda gav lägenheten en varm och ganska dramatisk grund, samtidigt som det får möbler och objekt att “poppa” mot underlaget.
Vad är det bästa arkitekturmässigt med att bo i en ombyggd skola?
– Det finns något väldigt fint i att huset fortfarande känns lite kollektivt. Man märker att det en gång varit en plats många människor delat tillsammans. Vi älskar de stora gemensamma ytorna och entréerna där den gamla skolreceptionen fortfarande står kvar. Mono springer runt i trapphuset som om det vore en del av lägenheten, och det finns en mysig grannkänsla i huset — bland annat bor det en katt nere vid receptionen som han alltid letar efter. Det finns också en generositet i byggnaden som är svår att hitta i nyproduktion idag. De breda trapporna, materialen och alla mellanrum som egentligen inte är “effektiva” men som gör att huset känns mänskligt. Och rent praktiskt har den lilla snickarverkstaden i huset varit ovärderlig under renoveringen och när vi själva byggt delar av inredningen. Mycket av skolans minne finns tyvärr inte kvar i själva lägenheten utan lever mer vidare i de gemensamma utrymmena — entréerna och trapphusen med det råa teglet, Ölandskalkstenen, receptionsdisken och de gamla konstverken. Vi har förhållit oss mer till själva byggnaden, materialiteten, arkitekturen och självklart arkitekten bakom, funktionalisten Paul Hedqvist. Vi rev bort ekparketten för att ta fram den grågröna Ölandskalkstenen i kök och hall, för att komma närmare byggnadens förflutna och låta de gamla materialen få ta plats igen.
Hans, Amanda och Mono.
Mono och Hans. Höger: Skulptur av Anna Harström och originalutgåvan av Kyoichi Tsuzukis “Tokyo style” från 1993, en fotoserie över Tokyos vardagsliv och hem.
Det oxblodsröda golvet sätter tonen för hela lägenheten. I sovrummet står en stol av den svenska formgivaren Niklas Runesson, inköpt på auktion från hans studio i Midsommarkransen.
Finns det något rum eller detalj i lägenheten som ni är extra stolta över — något som tog tid att landa rätt?
– Det mest djärva greppet är glasbetongelementet. Eftersom lägenheten bara har fönster åt ett håll låter det ljuset spridas djupare in i hemmet och möta en redan i entrén — samtidigt som det skapar en tydlig arkitektonisk signatur och ett oväntat första intryck. Hans favorit är vårt sovrum, som vi ritade om för den nya planlösningen. Ett avlångt rum där sovdelen ligger i den mörkare bakre delen, upplyft på en platsbyggd platå. De rundade väggarna, klädförvaringen bakom de böljande sammetsgardinerna och arbetsplatsen i nischen intill det stora fönsterpartiet gör att rummet känns väldigt lugnt och harmoniskt. Man kan också ta sig in i rummet på två olika sätt — genom skjutdörren eller slagdörren — vilket ger en fin dynamik.
Vad har det betytt för projektet att ni är två arkitekter i samma hem? Var ni alltid överens?
– Vi är nog ganska bra på att argumentera för vår sak, men också på att bygga vidare på varandras idéer istället för att motarbeta dem. Efter nästan tio år tillsammans har vi blivit väldigt synkade. Samtidigt har vi ganska olika smak. Jag dras ofta mot det mer färgstarka, emotionella och italienska, medan Hans är mer för det funktionella, avskalade och japanskt influerade.
Hur kompromissar stilmässigt?
– Vi nog med åren utvecklat någon sorts gemensam ram, vilket märks tydligt när vi går på loppisar, design- och antikaffärer eller sitter och scrollar på Auctionet tillsammans. Ofta dras vi till samma saker utan att riktigt behöva prata om det. Men vi är inte alltid överens. Jag blir lätt förälskad i vackra objekt och tänker kanske inte alltid först på det praktiska, vilket ibland kan gå Hans lite på nerverna eftersom han är mer funktionalistisk i sina beslut. I slutändan landar vi nog oftast i någon form av kompromiss mellan bådas preferenser — och det är nog också därför hemmet känns balanserat idag
Till höger ett antikt, flätat rattan-kärl från en resa i Filippinerna. Till vänster ett loppisfynd som fått nytt liv med en kintsugi-inspirerad lagning i guld. Även tavlan är inköpt på auktion.
“Kimonon på väggen i sovrummet hittade vi hos en antikhandlare i Bangkok. Jag blev förälskad i den och Hans köpte den som en present. Det är en japansk kimono från 50-talet med unikt mönster. Jag har många kimonos sedan tidigare, men den här är speciell. Jag har funderat på att ha den på vårt bröllop, men tills vidare får den hänga ovanför vår säng.”
Dina studieår i Italien, Amanda, och Hans i Tokyo — syns det i hemmet på något sätt, medvetet eller omedvetet?
– Det syns nog ganska tydligt hemma. Många av möblerna och objekten är italienska eller inspirerade av italiensk design, medan själva arkitekturen och sättet vi lever i rummen kanske är mer japanskt. Vår platsbyggda säng på platå är absolut inspirerad av tiden i Japan, och vi sover fortfarande på en tjockare futonmadrass, lite som många gör där. Vi har också mycket japanskt porslin och urushi — traditionellt japanskt lackarbete i svart.
Vad tog du med dig hem från Italien — konkret eller abstrakt?
– Självförtroendet, definitivt. Italienarna har ett väldigt intuitivt och självsäkert förhållningssätt till design — de vågar vara emotionella, färgstarka och ganska kompromisslösa i sina uttryck. Design får ta plats där och behöver inte alltid förklaras eller vara helt rationell för att kännas rätt. Jag älskar deras relation till vackra ting och hur estetik är invävt i vardagen, från en espresso på morgonen till festkläder till vardags. Det finns också en spontanitet och närvaro i sättet de lever på som jag fortfarande försöker bära med mig — att allt inte behöver vara så effektivt eller optimerat hela tiden. Jag tror Italien förändrade mitt sätt att se på hemmet ganska mycket. Där är hemmet inte bara funktionellt utan också emotionellt — en plats för atmosfär, skönhet, middagar, människor och liv. Framför allt lärde Italien mig nog att leva lite mer i nuet och att inte underskatta värdet av skönhet i vardagen.
Amanda och Mino.
”Många av möblerna och objekten är italienska eller inspirerade av italiensk design, medan själva arkitekturen och sättet vi lever i rummen kanske är mer japanskt. Vår platsbyggda säng på platå är absolut inspirerad av tiden i Japan, och vi sover fortfarande på en tjockare futonmadrass, lite som många gör där.”
Mono och några av hans favoritfynd från Japan. Den röda saccosäcken i bakgrunden är en klassiker från italienska Zanotta.
En gammal dekorativ björkrot, ett loppisfynd.
Hur kom Enkelrum till — var det ett namn du hade länge eller hittade du på det en dag?
– Enkelrum grundades innan jag kom in som delägare, men det som fick mig att vilja bli en del av företaget var just filosofin bakom namnet och idén. Allt började egentligen i ett ganska mänskligt behov — längtan efter lite mer plats. Ett extra rum, men gestaltat med samma omsorg kring arkitektur och material som ett större hem. När jag senare kom in i bolaget började jag arbeta mycket med att utveckla den tanken vidare, från små hus till mer av ett livsstilskoncept. För mig handlar Enkelrum inte bara om kvadratmeter, utan om hur vi faktiskt vill leva våra liv framåt. Lite långsammare, närmare naturen och med större fokus på kvalitet, närvaro och det som faktiskt betyder något på riktigt.
Var hittar du inspiration?
– Jag älskar böcker och tidningar och har sakta börjat bygga upp ett bibliotek hemma där allt möjligt får samsas. Men jag samlar nog inspiration lite överallt och på nästan allt — tyger, broschyrer, flyers, papper från resor i Asien, japanska kokeshidockor, kimonos, manga, gamla tryck och små objekt som kanske egentligen inte har något värde för någon annan än mig. På senaste tiden har jag också börjat samla på barnböcker och blivit väldigt förtjust i Joan Walsh Anglunds illustrationer från 60-talet. Mycket inspiration kommer också från människor omkring mig. Vi har båda bott och studerat utomlands och har nära vänner inom kreativa fält i Milano, London, Mumbai och Nya Zeeland. Jag tror att alla de perspektiven smugit sig in i både hemmet och hur vi lever.
Finns det ett projekt du gjort som du är extra stolt över, ett du tänker tillbaka på?
Jag är stolt över att ha varit med och utvecklat Enkelrum från produkt till livsstil. När jag kom in i bolaget handlade mycket om själva huset som objekt, men jag började ganska snabbt intressera mig för vad människor egentligen söker när de längtar efter ett litet hus i naturen. Ofta handlar det kanske mindre om fler kvadratmeter och mer om en längtan efter lugn, närvaro, enkelhet och ett lite mindre maxat liv. Därifrån växte vår “simple life”-filosofi fram. Inte som strikt minimalism, utan mer som en idé om att leva med större medvetenhet — färre men bättre saker, närmare naturen, mer tid för människor omkring oss och miljöer som faktiskt får en att må bra. Jag tycker om att vi försöker skapa något som är större än själva byggnaden. Små rum som hjälper människor att sakta ner lite.
Vad är det värsta rådet du kan ge någon som ska inreda?
– Att allt måste matcha. Jag tycker nästan alltid att hem blir mer intressanta när det finns lite friktion och personlighet i dem — något oväntat, något skevt eller något som kanske inte “borde” fungera men ändå gör det. De bästa hemmen känns oftast levda och skapade över tid.
Finns det ett föremål i hemmet som du älskar extra mycket?
– Jag tror faktiskt att både jag, Hans och vår son har samma favorit: vår Le Bambole-schäslong av Mario Bellini. Den är nästan som ett stort gosedjur i möbelform — väldigt skulptural men samtidigt extremt bekväm och mjuk.
Familjens favoritfåtölj, Le Bambole, står till vänster i bild. Det lilafärgade Montanasystemet har fått fyllas på med skulpturer och objekt, bland annat av Anna Harström, Diaform och Taro Okamoto. Ovanför är tanken att göra en tavelvägg med konst vi samlat på oss genom åren – men det är lite av nästa projekt.
Vad läser du?
– Jag är lite av en bokälskare och läser nästan alltid flera böcker parallellt, ofta inom helt olika genrer. Just nu läser jag Things Become Other Things av Craig Mod, en väldigt vacker skildring av den japanska landsbygden och långsamt resande och reflekterande. I bokklubben läser vi Perfection av Vincenzo Latronico, som känns ganska träffande när man bott delar av sitt liv i Berlin och känner igen den där kreativa millennial-världen lite för väl. Parallellt bläddrar jag i Bruno Munaris Design as Art, som jag återkommer till ofta. Utöver böcker blir det såklart en del designmagasin också — bland annat FRAME, där jag tidigare arbetade.
Vad äter du helst?
– Hans lagar otrolig mat, så jag äter helst allt vad han lagar. Det blir mycket asiatiska recept från både det vietnamesiska och kinesiska köket. Just nu är min favoriträtt “gỏi miến” (torra nudlar på svenska) — en rätt från Hans familj, men med hans egen twist.
Vem inspirerar dig mest just nu, inom ditt fält eller utanför?
– Just nu har jag varit besatt av konstnären och designern Taro Okamoto — och kanske ännu mer av hela den eran han verkade i. Det fanns en annan sorts framtidstro då, särskilt i Japan under 60- och 70-talet, där kreativitet, konst och teknologi fick samexistera på ett väldigt visionärt och lekfullt sätt. Allt kändes möjligt på något sätt. Under vår föräldraledighet reste vi runt i Japan i två månader och valde faktiskt att hoppa över World Expo i Osaka för att istället besöka det gamla Expoområdet från 1970. Vi åkte upp i Okamotos Tower of the Sun, och det slog mig hur mycket mer framtid den platsen fortfarande kändes jämfört med mycket av det som byggs idag. Det finns något väldigt inspirerande i den där kompromisslösa optimismen. Och utöver det inspireras jag såklart mycket av vår son Mono varje dag — framför allt i hans sätt att se på världen med total nyfikenhet och utan färdiga idéer om hur saker “ska” vara.
Hur har du förändrats av att bli mamma — som person, inte bara i logistiken?
– Jag har blivit bättre på att vara i nuet. I början upplevde jag nästan en slags rastlöshet i att sakta ner, men efter ett tag insåg jag att det kanske var precis det jag behövde. Många av mina bästa idéer kommer numera i tomrummen snarare än när jag försöker vara produktiv hela tiden. Allt det har nog också gjort mig till en lugnare människa generellt.
Vad är du bättre på nu än för fem år sedan?
– Att säga nej — även om jag fortfarande tycker väldigt mycket om människor som säger ja till livet. Jag har alltid varit ganska impulsiv på det sättet, och ofta tackat ja till projekt, resor och idéer bara för att de känts spännande i stunden. Det har lett till många fina möten, vänskaper och oväntade omvägar som jag nog inte hade velat vara utan.
Men idag är jag bättre på att känna efter vad som faktiskt är viktigt för mig och förstå att kreativitet och spänning inte alltid uppstår i maxat tempo. Att lämna lite luft mellan sakerna har nog gjort mig både lugnare och bättre på det jag faktiskt gör.
Finns det något i hemmet som ni egentligen borde ta bort men aldrig kan förmå er till?
– Förmodligen mina olika samlingar av saker som egentligen bara betyder något för mig. Jag har till exempel en låda fylld med söta förpackningar, visitkort, pappersbitar, klistermärken och andra märkliga små ting jag sparat från resor genom åren. Egentligen borde jag säkert rensa mer, men jag är sentimental och tycker också om tanken att hemmet får bära spår av livet man levt och platser man varit på.
Vad är nästa projekt — hemma eller professionellt?
– Professionellt handlar mycket just nu om att bygga smartare system kring arbete och kreativitet för Enkelrum. Vi har börjat experimentera en hel del med AI och Claude Code för att skapa bättre arbetsflöden, och mer rum för kreativitet både för företaget och våra egna projekt. Det känns spännande att börja förstå något som faktiskt kommer förändra mycket av hur kreativa processer fungerar framåt.