Jeanette Åkerberg

<3

Min första lördag idag på länge som jag är själv. Det är närmast ovant att vara i den tystnaden nu och i lite längre stunder.

Som att kroppen vant sig av från att kunna sova ut, att det går att sitta länge och äta frukost. Dricka mer te. Osv. Rörelsen sitter i, någon form av skyndande. Och att inte dela rum eller stund med någon annan.

Jag bokade in zumba för första gången sen i december. Och massage efter.

Att vara på zumban igen blev nästan nån form av andlig upplevelse. Jag har ju gått på det i olika långa perioder sen 2011, både i Lund och Falun och efter keramiken är det nog några av de stunder där jag är verkligt lycklig sådär innerligt i mig själv. Det är ljuvligt att få röra sig till musik och kroppen känns glad. Upprymd.

Jag dansade nästan varje lördag under hösten och innan separationen och det var min timmes happy place. En tillflyktsort från alla tankar.

Det var speciellt att kliva in i samma rum, med samma människor men där jag själv är i en helt annan sinnesstämning.

I början var det några nya låtar och rörelser och det kändes ovant. Men strax innan halvvägs igenom så kom låtarna jag dansat så mycket till. Och kroppen mindes innan jag hann tänka. Den bara dansade de där rörelserna som om den aldrig slutat.

Den brasilianska instruktören som håller i klassen just på lördagar är magisk, en otrolig dansare med världens energi. Hon hoppade ner efter nån låt precis som Patrick Swayze i slutnumret av Dirty dancing och landade precis framför mig och slog sina händer i mina. ”Var har du varit”. Ja. Fick nästan tårar i ögonen en stund.

Livet har hänt sen dess känns det som. Men det var väldigt fint att vara just där igen. På samma plats men också på en helt annan.

Nu tog jag med mig en bok och åker in till stan för att dricka cappuccino på Sempre. I Petras skinnjacka och utan smink. Lite ovant i annan look och ofixad men också lite pirrigt. Friheten i det nya.

Jag tänker på avsnittet i SATC när Carrie sitter solo och dricker ett glas vin. Och det fina i att ta hand om det egna och sig själv.

Hoppas ni njuter av er lördag vad ni än tar er för.

<3

<3

Jag såg den här bilden på Pamela och blev lite rörd. I lyckan nu tänker jag mycket på hur skört livet är ändå, och hur det också är sårbart att vilja ha och att vara lycklig.

Och jag tänker på ynnesten i att få finnas. Det glöms lätt bort i att dagarna springer men jag känner det hela tiden nu. Jag önskar att få åldras och finnas länge, än mer sen Gunnel och igen nu. Att få vara med och leva.

Det är svårt att leva enbart i nuet men det är också den enda garantin en har. Att inte utgå ifrån att allt är evigt sätter saker på sin spets. Att en kanske för ofta tänker att en kan leva sen, under tuffa perioder, det har jag gjort. Skjutit upp livet.

Sen behövs processer. Att sitta fint i båten osv. Skynda långsamt. Men jag känner väldigt starkt nu vikten i att leva sant. På ett sätt som bidrar till välmående och pirr. Det kanske också är just för att jag hittat platsen där jag känner så. Och jag har verkligen inte alltid haft det och vill inte ta det här för givet.

Många som får veta att livet är tidsbegränsat eller kommer ta slut i förtid gör ju ofta förändringar och passar på, nyttomaximerar och ändrar. Och det är väl dramatiskt att tänka så, men också intressant. Varför inte välja ett liv som speglar den önskan inte bara när du vet att det inte alltid kommer finnas? För det vet vi ju på ett sätt om än långsiktigt.

Det kanske blir påfrestande att leva så, men också vackert att gå hem som vilken dag som helst men se med andra ögon på sitt liv. Om en kommer hem till någon som lagar god mat, eller ens att ha någon att komma hem till. Att bara titta en gång till på det en har, som en kanske drömt om innan och länge. Eller att ändra om det inte känns bra. Att säga till de vi älskar att vi älskar dem, att gå ut på den där middagen, åka på den där resan. Att ta vara på allt. Vara sin egen lyckas smed. Så mycket det går. Att göra vardagen till det där extra. Att se stunderna som något större.

Det är inte lätt att navigera i nya känslor. Andra tankar vaknar. Och jag försöker hitta det där ”lagom” läget i att våga vila i tiden men att samtidigt inte ta något för givet. Att uppskatta och värdesätta, se och vara rädd om. Ta hand om det som är viktigt. Unna mig glädjen.

Pamela som gjort sån revival, i annan estetik och filosofi ger hopp och jag blev påmind med bilden. Hon symboliserar det fina i att tid finns.

<3

Nu har det bokats resa till Italien i sommar och jag får nypa mig i armen av hur ljuvligt det ska bli. Tankarna börjar också fantisera fram outfits.

Bermudashorts, strappy sandals och luftiga klänningar varvat med miniklänning och roliga solisar.

Tips på hotell i Bologna eller favvoplatser i Milano/Bologna mottas gärna.

Så förväntansfull och tacksam.

<3

Och så skulle även de snällaste vackraste ögonen titta in i mina och verkligen se. Blå och skimrande likt det adriatiska havet.

Den mildaste snällaste av röster skulle säga fina saker till mig.

De ömmaste varmaste av händer skulle hamna i mitt ryggslut. Omfamna mitt ansikte.

Ett skratt som fyller hela mitt inre med ro och värme.

Samtalen som utmanar och samtidigt känns som att de redan varat för evigt.

Känslan lika svindlande spännande som hemtam och trygg.

Jag har de senaste åren känt som att jag verkligen hittat till mig själv, min röst och den jag vill vara.

Och nu har jag träffat den person jag vill få vara med. Prata med, kyssa, promenera med, laga och äta mat med. Bara finnas i samma rum som, dela det som är mitt liv med.

Och förhoppningsvis en dag få sitta på ett torg i Rom, fårade av livet, men med samma vackra varma ögon tittandes in i mina. Samma händer i mina.

En fontän och ett sorl i bakgrunden men så allra starkast närmast den där rösten som är den vackraste jag nånsin hört.

Hans.

<3

Igår hämtade jag Gunnel i huset och klev in en stund i keramikstudion. Det har varit min plats på jorden att sitta där, i timmar som känts som minuter. Det fattas mig att inte ha tillgång dit på samma sätt, tiden och enkelheten. Att den platsen inte är min längre.

Hur jag ska göra med keramiken, studion, min ugn och det är ett av mina stora skav i den här tiden. För att det är en så viktig del av mig och något som gör mig själalycklig, det som grundar mig.

Jag vet att det kommer lösa sig och jag ska försöka hitta små stunder under tiden att vara där.

Kanske vet jag redan någon eller kommer hitta någon som har en liten plats till mig. Eller som vill dela yta. Det kommer landa. Men igår var det sorgligt att vara där inne, för att jag påmindes om det och hur jag saknar det.

Jag har en mama som ska till Köpenhamn och en mama till min vän som ska bli mamma för första gången.

Kristina Lugn sa något i söndagsintervjun om att det finaste en kan ge sina barn är den där platsen, tillhörigheten eller intresset, att hjälpa dem hitta det. För den platsen eller det intresset är något som ingen kan ta ifrån en. Som är oberoende det yttre eller andra. Och det tog mig lång tid att hitta den platsen i leran. Jag vill inte förlora den.

Men just nu är det en tid som fylls med annat vackert, där andra delar i mig och andra känslor blommar. Och det är ljuvligt. Men jag vill hitta den nya platsen för keramiken som är min och framåtblickande.

Fint sen att kunna visa Gunnel den här världen också. Jag hade aldrig provat att dreja eller jobba med lera innan den där kvällen i Västerby 2020.

Jag kände det i händerna nu när jag var där. Hur de längtar efter att få skapa igen.

<3

Tack livet för vad jag nu får uppleva

<3

Påväg till förskolan idag märkte jag att gatorna var sopade, det var lättare att köra vagnen. Ballerinaskor och strålande sol i ansiktet. Den här veckan har jag vabbat och inte varit out and about så väldigt.

Jag är inne i en period där jag återupptäcker och även väljer annat än innan, skalar av och bygger om. Istället för att shoppa, vilket jag älskar men också i nån form haft som utlopp för att stilla en rastlöshet, så letar jag istället nya kombinationer och återupptäcker gamla favoriter. Det känns fridfullt att inte bara spendera utan spara mer till upplevelser nu. Det här känns som en period där jag är i känslor jag vill unna utrymme att få blomma fritt.

Ser fram emot en mysig helg, ikväll ska jag träffa Lovisa som jag inte sett sen Florens, och jag och Petra ska testa Chez Jolie på lördag.

Hoppas ni har en fin helg som väntar er!