Min höjdpunkt denna vecka var en lunch med min vän Birgit. Birgit är fantastisk – det är svårt att beskriva henne, hon behöver upplevas. Det är något med hennes energi.

Birgit är journalist i grunden och har under många år drivit en vintagebutik på sin familjegård i Dals Långed med kunder från hela världen. Hon är 80 år, men är yngre i sinnet än de flesta jag känner. Följ Birgit här 

Något jag tänkte på extra mycket under vårt samtal var hennes vackra språk – det är så lätt att lyssna på henne. Hon har levt, och lever, ett rikt liv och delar så många fina historier. Sättet hon berättar på speglar hur hon ser på livet: påläst, nyfiken, men framför allt glad och kärleksfull, med ett skratt som inte går att värja sig mot.

Birgit skrev till mig i DM att hon hade ett plagg som hon trodde att jag kunde vara intresserad av. Hon hade noterat att jag är förtjust i designern Patrick Kelly. Jag kunde inte ana att det hon skulle visa mig var en äkta tvådelad vintagedräkt, med hans klassiska knappdekoration.

Jag fick rysningar.

Jag älskar allt med den – den stadiga twillkvaliteten, den kantiga halsringningen, träknapparna och deras färgkombination och placering, siluetten. Bara ett problem: den var alldeles för liten på mig. Så liten att jag knappt fick på mig den.

Det var på riktigt  smärtsamt. Jag tror faktiskt aldrig att jag varit så nära ett plagg där det så instinktivt känts som att det borde vara mitt. Jag funderar fortfarande på om jag ska investera i den som ett konstverk. Jag hade gärna låtit den pryda min vägg men det känns smått galet.

Oavsett är jag så tacksam att Birgit tänkte på mig, att jag fick komma hem till henne och titta på den, känna på den – och att vi hade ett så fint samtal om design, vår kärlek till vintage, saknaden och sorgen över att fysiska butiker lägger ner, livet, sjukdom, kärlek och mycket mer.

Efter en intensiv och lite omtumlande start på året kändes det välbehövligt att byta miljö för en stund – för att zooma ut, släppa detaljfokus och se den lite större bilden. Världen är stor, som en klok vän till mig brukar påminna mig om. Ibland blir det tydligt när kroppen behöver sakta ner, sinnet vila och att ett miljöombyte kan vara den bästa medicinen.

När min vän Malou föreslog att jag skulle följa med henne några dagar till Aten och sedan vidare till Milos, där hon skulle spendera tid för en plåtning för märket hon arbetar för som creative director, kändes det nästan menat. Malou har planerat och drömt om den här resan länge, och visat mig sin inspiration och sina smultronställen. Det kändes fint att bara följa med och vara öppen för det som väntade framför oss.

Vi strosade igenom Atens små gränder med den vackraste arkitekturen i kombination med en ruff yta, varvad med restauranger, antikbutiker, loppisar och grönsaksstånd. Känslan av att hitta guldkorn i ett myller av allt och inget är svårslagen. Blandningen av det praktiska och det som bara fyller en annan funktion – kanske främst vackert att se på. Och så ljudet av små lyckoskrik när man hittar något man bara inte kan lämna bakom sig.

Jag drogs till de handvävda tygerna i lin och bomull, gärna de med lite gulnade solblekta kanter, hantverksdetaljer och med en doft som vittnar om en annan tid. Silver och mässingsföremål, brickor, fat och små ting med katolska symboler fick också följa med hem. Väskan är dessutom fylld med gåvor som vakuumförpackade oliver, kryddor, olivolja och honung.

Det jag kanske njöt allra mest av var att titta på allt det vackra – vinklar, vrår, stuckatur, material och den neutrala sandiga färgskalan som jag alltid dras till och som skapar lugn. Jag uppskattar att Aten känns lite mindre formellt, lite naggat i kanterna, med en stark historia. Inte för polerat, utan en plats som verkligen andas och lever.

Vi hade kunnat spendera mer tid i staden, men efter några dagar bar det vidare till ön Milos. När vi klev av båten möttes vi av klippor, vita byggnader med kornblå snickerier, fiskebåtar och doften av fisk, salt och hav. Värmen kom tillbaka och på vissa platser kändes det som att vi befann oss på en annan planet. Tempot var lugnare här, och det kändes som att vi lyckats pricka in den perfekta luckan i lågsäsongen. Även om det byggdes mycket på ön upplevdes den ännu inte som exploaterad.

Fiskegubbarna från byn möttes på samma café varje dag, pratade högljutt, rökte och visade stolt upp dagens fångst liggande i små tunna plastpåsar. Nytvättad tvätt hängde och lufttorkade från varje balkong och trädgård, och vallmon växte i det karga landskapet. Maten var, som förväntat, otrolig – en kombination av grillat, fisk, sallader, ostar, grönsaksröror och tzatziki.

Jag blir påmind om hur viktigt det är att få uppleva världen när man kan, hur mycket jag värderar kvalitetstid med mina nära vänner och hur jag trivs med att kombinera resor med olika former av jobb och vila. Jag känner mig tacksam och påfylld med energi, och framför allt inspiration – redo att ta mig an kommande jobbveckor innan det snart är dags för semester med familjen.

Fem år senare.

Min första kontakt med kvinnorna och kreatörerna bakom The Way We Play började med en intim intervju, hemma hos mig, tillsammans med mina barn. Jag minns samtalet så väl – och hur fint det var att få arbeta med Mira Wickman som fotograf. Det kändes som att bjuda in en vän i sitt hem. På något sätt glömmer man att man arbetar, när kreativiteten, energin och samtalen får flöda fritt.

Det som inte syns i bilderna, men som kanske går att ana mellan raderna, är vad som pågick inom mig då. Jag hade arbetat mig sjuk. Det fanns saker i livet och i mig själv som skavde och krävde förändring, samtidigt som min mamma var svårt sjuk. Dagen efter intervjun kraschade jag helt.

Det som på pappret blev en sjukskrivning blev för mig början på en förändringsresa. En resa som har varit både smärtsam och vacker – inte antingen eller, utan som livet självt: en smältdegel av det vackra och det fula, det svåra och det lätta, det ljusa och det mörka.

Tanken då var att jag skulle börja skriva här på bloggen. Men jag var inte på en plats där det var möjligt. Jag minns den fina förståelsen jag möttes av – och hur pressen jag kände egentligen kom från mig själv.

Nu, fem år senare, möts våra vägar igen. Som den mest tålmodiga av alla väntade den här platsen in mig. Och nu är jag här.

Jag vet inte riktigt vilken form det här kommer att ta, och jag försöker heller inte definiera det för mycket. Jag vill dela min värld – det jag ser, upplever och det som får mig att tycka att livet är fint. Det kommer troligen bli en blandning av mitt arbete och mitt hantverk, resor, relationer och processer – av det jag hör, ser och känner, och det som väcker min inspiration.

Det känns fint att vara här. Jag är tacksam för platsen och för att få dela.

Hoppas ni vill vara med.

/Nana