I förra veckan hann jag med tre event på samma kväll – något jag sällan gör, men ibland faller allt rätt i kalendern. Först ut var Tudor på Assaf Cumanic Communications. Det fanns klockor från 70-talet där som jag fortfarande tänker på. Jag har aldrig sett de modellerna i verkligheten tidigare – sportiga, ärliga, med en självklar estetik. Oyster-modellerna, särskilt de med blå urtavla, tilltalar mig mer än det mesta just nu.

Det är något med “it-fenomenen” som blivit svårsmält. När något blir för utbrett – för exponerat eller för dyrt – tappar det sin laddning. Jag trodde aldrig jag skulle känna mig färdig med varken Tank eller Bvlgari, men här är vi. Det betyder inte att jag tycker de är fula, bara att de känns trötta i fel sällskap. Det här med stil handlar ju ofta om sammanhang.

Kvällen avslutades på Savannahs, där de bjöd in till ett riktigt välorganiserat event. Många jag tycker om i samma rum – både människor och skor. Det är något avväpnande med event där man får prova det man annars bara sett på skärm. Någon spelade vinyl, det serverades drinkar, och jag uppskattade särskilt att det fanns alkoholfria alternativ som kändes lika genomtänkta som resten. Man behöver inte vara den udda när man väljer att inte dricka.

Jag köpte inget. Dels för att vi sparar till huset och trädgården i sommar – varje krona räknas just nu. Men också för att jag, ett par timmar tidigare, hade hämtat ut ett par skor från Toteme som jag väntat på sedan julas. De spetsiga, lite 00-talsaktiga som flirtar med Manolo Blahnik men håller sig mer diskreta. De känns både roliga och användbara, vilket inte alltid sammanfaller.

Det blev en intensiv kväll – socialt, intrycksmässigt, fysiskt. Väldigt fin, men nu väntar några kvällar i soffan. Man får pausa ibland. Det är inte att stänga ner, det är att justera.

Jag tänker ofta att det lilla är nog, men i år fick jag både och – både det lilla och det stora. En sådan där dag som började enkelt: kaffe och yoghurt på sängen, några minuters längre sömn. Ett tyst rum.

Sen tog jag och John en lång promenad med Bruno. Harry stannade hemma och passade Eli. Det är nytt, det där – att barnen klarar sig själva i korta stunder. Att vi kan gå och handla tillsammans, gå ut med hunden eller sitta kvar i parken utan att någon måste vidare. Det känns nästan overkligt, som att vi för några sekunder får tillbaka något från en tidigare tid. Ett slags vi, som bara finns ibland numera – men som ändå finns.

Presenten var en heldag på Centralbadet. Jag fick läsa, simma, äta sallad och dricka te utan att tänka på någon annan. Ingen som behövde något, ingen som väntade. Dagen avslutades med shiatsu – lugn, tryck, vila. Sen hem, till middagen och barnen, men med ett helt annat tempo i kroppen.

90 sidor pocketbok och tio längder i bassängen – det är mer återhämtning än jag hade vågat önska mig. En sån där dag som stannar kvar.

Det är nästan på dagen ett år sedan vi fick nycklarna till huset. Det är inte klokt. Allt och ingenting är gjort. Vi har bara börjat skrapa på ytan men ändå känns det ”klart” på så många sätt. Snart är det dags för vår första hela sommar i huset och listan på grävarbeten, måleri och detaljer som ska komma på plats är lång men inte på något sätt betungande. Men tänkte ge er ett inlägg kring val av färg. Vi fick ju all färg av Happy Homes, från LYCKE. Så alla färgkoder är via deras utbud. Man kan självfallet välja NCS kod i beställningen också men jag hittade precis de färger jag letade efter utan att behöva egna.

Nästan allt jag gör börjar i bild. Ett konstverk, en tidningssida, ett fotografi som får ligga framme tills riktningen klarnar. Det har alltid varit mitt sätt att arbeta. Som barn gjorde jag klippböcker i mängder – byggde upp världar av papper, färg och form. Det fortsatte genom tonåren, med kataloger, museikort och bilder jag sparade som andra samlade på saker. Kultur och konst har alltid varit mitt verktyg för att fatta beslut – inte som dekoration, utan som ramverk. Det jag väljer idag har samma förankring som då, bara mer fokuserad.

Till Öland visste jag sedan första stund att jag blandade en grå med varm beige underton för fasaden, en djup skogsgrön för foder, fönsterkarmar, dörrar och beslag, och en varmvit för innerväggar och snickerier till kök och vardagsrum. Tanken är att det ska vara färger som redan finns runt huset – i stenarna, träden och havet. De känns naturliga och förändras med ljuset utan att störa helheten. Inte på något sätt revolutionerande men väldigt självklart.

Fasadfärgen är grå med ett stänk beige – tillräckligt varm för att inte kännas kall i skugga, men ändå tydligt grå. Den valdes ut mot sockel och stenläggning och fungerar år efter år. Blir även fint om vi väljer att lägga cedertak framöver.

Fasadfärgen heter Storm. En varmgrå ton med lite beige. Den har vi beslutat att ha som fasadfärg till alla tre byggnader – sommarhuset, gäststugan och förrådet. Lagom matt, stadig och naturlig mot sten, trä och grönska.

Fönsterkarmar och ytterfoder är Forest Green. Djupgrön med stark blå underton. Använd på fönster, dörrar och yttre snickerier. Känns väldigt klassisk och självklar i kustmiljö.

Snickerifärg inomhus är Mossa. Dov grön med lite grått i. Använd på snickerier och garderobsdörrar i barnens rum.

En tydlig men mjuk kulör som ger rummet egen karaktär. Lyme Stone White, Bruten varmvit och i vissa ljus nästan lite gyllende. Den är även målad på väggpanel och innertak. Skapar ett lugn och rymd i hela huset.

Väggfärg vardagsrummet, badrum och hallar är Pärla. En varmvit med dragning åt ostron. Den har vi använt i vardagsrummet. Ger en djup känsla utan att kännas mörk.

Jag har valt färger som får vara kvar. Som tål släkt, vänner, sommarveckor, regn, sol, barn, samtal och som bjuder in till tystnad. Vi vill ju bli gamla här. Allt behöver inte förklaras – det ska bara fungera, kännas självklart och hålla ihop över tid.

Det viktiga för mig har varit att skapa ett hem vi använder, men självfallet också ett projekt där jag i lagom takt kan jobba med att bevara och förfina det som känns som husets själ. Visionen är ett hus där allt får slitas, där färgen får blekna lite med åren, och där barnen en dag känner igen sig – i helheten, i tonen, i ledigheten och lugnet.

Jag vill att alla upplever och vilka vi var dom här åren ska sitta i väggarna och vad säger Julia och John mer än ostronvitt och Paisley.

Vill ni har fler inlägg från huset och hur jag tänker kring renoveringen?

Förra veckan körde jag fem timmar efter jobbet för att ta emot en spis. Det låter kanske som ett dumdristigt projekt, särskilt med tanke på att vår köksrenovering — som ni vet — blivit uppskjuten från vår till höst. Men det behövdes. Inte bara för att få spisen på plats, utan för att jag själv behövde en liten förflyttning. En paus. Från alla intryck, all hast, alla beslut.

Jag var trött. Trött på ett sätt som inte går att vila bort på en kväll. Och just därför blev den där omvägen genom landet, de tysta vägarna, den lilla byn i skymningen — något annat än transport. Det blev en sorts reträtt från det vanliga.

Det har gått ett år sedan vi köpte huset. Ett år av helger, hantverkare, listor och logistik. Men det är först nu jag börjat förstå att vi ska vara här. Inte bara ibland. Inte bara i vissa säsonger. Här — jämt. Jag ska bli gammal här. Det är en ovan känsla, svår att sätta ord på. För jag är van att leva med en sorts beredskap. Van att skynda mig lite. Man vet ju aldrig hur länge något varar.

Och som ett brev på posten kom febern när jag klev innanför dörren. Två dagar av jobb på distans, en kropp som sa ifrån. Sakta ner nu. Sitt still en stund.

Det gjorde jag. Och jag kände det — hur mycket jag tycker om att vara där. Även om det alltid är lite tungt att lämna. Men trösten är att jag slipper säga hejdå. Att vi är på väg mot ett liv där det här inte är tillfälligt. Att renoveringsförseningar, leveranser och längtan hör till, men att platsen är vår. På riktigt.

Det är inte längre förgängligt. Det är hemma.

Jag fick ett sånt fint bud från Mantel härom veckan. Har varit lite försiktigt skeptiskt till vilka resultat som kan ges, blir alltid lite så avig när jag ser att så många marknadsför vissa märken under en väldigt intensiv period. Men det är väl bara för att jag är allmänt så lite larvigt skeptiskt när något fyller mitt flöde.

Jag besökte hotellet Ett Hem för några månader sedan och sov över med en vän. Såg då att de bytt ut hela sin badrumsuppställning till Mantel och provade en kväll. Det doftade så fint och naturligt trots de moderna paketeringen. Fick redan där en liten knuff i sidan, du kanske helt enkelt får köpa in på hypeen- sa kuffen. Sen fick jag en fråga om jag ville ta emot ett bud med några utvalda produkter och jag tackade ja.

Nu är jag så glad att jag gjorde det. Redan nu efter två veckor så ser jag sådana resultat på mina pigmenteringar och den väldigt uttorkade uppsynen jag haft. Blandar vissa av stegen med mina Monestry fortfarande men ärligt är ju helt förvånad. Det är sån skillnad. Har inget smink på dom här bilderna och min hud ser levande ut. Tack tack Mantle för att jag fick prova och så glad att jag körde en kovändning här. Kommer absolut fortsätta använda den här kombinationen.

Jag vet inte riktigt vad som varit den mest effektiva produkten men jag skulle gissa att Retinol serumet och Dream Cream masken som jag sover med. Känns som ett nytt ansikte eller inte riktigt men ni förstår vad jag menar.

Jag längtar efter hav och ledighet, men mycket av sommaren tillbringas faktiskt i stan. Mellan avslut på jobbet, studentmottagningar och sena kvällar på innergårdar behövs plagg och detaljer som fungerar i vardagens varma tempo. Här är en önskelista för just de dagarna.

1. En perfekt trenchcoat för svalare dagar.

2. En mjuk men ändå stadsvänlig klänning som fungerar från jobb till middag- kanske extra fint att klä ned med en lågsko eller flipflop.

3. På tal om sandal med liten klack, det här är dom jag ständigt återvänder till, lätta, vackra och klassiska på samma gång.

4. Jag älskar jeans och skjorta på sommaren, har svårt att vara avklädd i stan – Dom här från COS skulle jag gå ned en storlek i för att få den perfekta avslappnade passformen utan att de upplevs som man lånat dom av någon annan. Färgen är perfekt.

5. På tal om perfekt, Little lifter har gjort en strandbag som rymmer en 13 tum Mac och också tillräckligt hållbar för att ha på stranden och flera år framåt. Det är något med vävd Raffia som säger sommar möter city på ett så fint sätt. Jag har en likande väska som jag skaffade på Mallis för ett par år sen. Om det ger vika så står den här högst på listan. The Row gör ju en ännu mer NoBrand, men den kostar ju som en mindre bil så det är inte för mig.

6. En pennkjol i omlott är också en klassiker för mig. Jag trivs i något som slutar där benet är som mest attraktivt på en medelålders, vaden.
Den tillsammans med en stickad tröja , loafers eller en liten klack klär upp en annars rätt casual look.

7. Apropå stickade tröjor är jag bara sugen på något mörkblått denna vår, antingen den här– eller den här. Lite beroende på vad vi får för väderprognos.

8. Men kanske mest av allt önskar jag mig det här fantastiskt Dorsey armbandet. Skulle vara fint även om man var Naken så att säga.

9. Dofter hör ju till när det sker ett skifte av säsongen, Trudor och Ralph Lauren är ju mina Go to när det gäller doftljus. Detta med Iris i botten är en fantastik påminnelse om lätthet och ledighet för mig.

10. När det blir varmare ute uppskattar jag kroppsliga och bodylotion mer än parfym. Det säger ju sig själv tycker jag med sommaren att det där skarpa intensiva inte är lika önskvärt. Här har ni Rolce Roys av kroppsoljor. Mjuk, pudrig och citrus på sitt alldeles egna vis.

Jag fick nyligen en fråga från en av er som jag inte kunnat släppa:

Hur ser du på åldrande – estetiskt och mentalt? Vad vinner vi, och vad förlorar vi? Det är en fråga jag tänkt mycket på, både i samtal med andra och i tystare stunder med mig själv. Kanske i tio år. Kanske alltid.

När jag först började åldras tänkte jag mest på utsidan. Dom många gråa håren, pigmenteringar, rynkor och mindre fylliga läppar. Det säger en del om vår tid – eller om alla som har tid och privilegier att vara i den typen av skärskådande. Jag funderade mycket på hur media, influensers och politiskt aktiva talade om en kvinnokamp. Att vi ska kunna unna, ta oss tid, självförverkliga och dricka som någon form av frigörelse. Vi talade om självförverkligande, men jag upplever att vi ofta lämnade vårt verkliga jag utanför. Runt många bord, i sociala flöden, i sammanhang som borde vara trygga – där var det fortfarande delvis fokus på nervgift i pannan och konsumtion, nattsudd och smalast vinner. Men på något vis förtäckt. Jag blev inte klok på det och jag var en del av det.

Vi lever i en kultur där kroppsmissnöje smittar, som en tyst narcissist smyger den sig på och plötsligt om man har otur har den gaslightat hela ditt sätt att se på dig själv och ditt liv.

Men det går att stiga ur det. Det börjar ju helt klart med att man märker det- börjar prata med andra om det och bestämmer sig för att kliva av tåget. Man behöver säga nej, om än bara för sig själv. Om kejsaren saknar kläder, då är han naken. Om folk bantar ned sig till oienkännelighet så är det svårt för mig att tro att de gör det med ”skratt och självkärlek”.

En del av att åldras är ju att reflektera kring sitt liv, men kanske också att sluta med det. Att gå vidare. Jag saknar inte ungdomen. Den känns skrikig, illojal och ombytlig. Jag ryggar tillbaka inför mimik och gester som anspelar på ungdom – det där poserandet med fingret i mungipan och ögon som dockor. Det känns som en pjäs, ett skådespel, och jag vill inte längre ha något med det att göra.

Började i samband med det söka något rotat, pålitligt. Och även om jag ibland tappar fotfästet i ett samhälle där algoritmerna drar åt alla håll, så försöker jag hålla kursen.

Jag längtade efter andra samtal. Människor som ville tala om det som jag upplever kan forma oss utan för många pekpinnar. Så som konst, kultur och politik. Jag längtade efter att få vara både djup och banalt enkel. Att får växa utan att jämföras. Så jag tog en liten pause från bloggen då, behövde reda i vad som var eget och vad som kunde delas. Och det hittade jag.

Att bli äldre har absolut inneburit förändringar, särskilt i relation till kroppen, både fysiskt och estetiskt. Den känns annorlunda, den orkar på nya sätt, känner igen mönster och utmaningar – men ibland inte alls. Men den är också lugnare. Mer jämn. Jag har inte längre samma behov av att pressa mig eller bevisa något.

Att bli äldre har varit svårare än jag trodde – i relation till kroppen. Den gör ont på nya sätt, är trött på ett annat vis, har förändrats där det tidigare fanns fasthet och spänst. Men den har också blivit lugnare. Den har ett annat tempo, ett stilla ja till vardagen. Och jag känner mig närmare mitt inre än någonsin. Som om jag blivit den jag alltid skulle vara.

Vad jag konkret gör?
Jag har en Pinterest-mapp som heter Ageing, där jag samlar bilder på människor som åldras med skönhet, karaktär och särprägel. Det styr mina algoritmer mot det jag faktiskt vill se mer av.
Jag undviker poddar och bloggar som kretsar kring trendspaningar och ständig självrannsakan – det tär mer än det ger.

Och jag försöker omge mig med människor som är lojala, tydliga och raka. Som vågar tänka själva och säger vad de menar, utan att linda in det för att undvika reaktion. Inte för att de söker konflikt – tvärtom. Det blir rent och tryggt att umgås med människor som väljer en, men som inte är rädda för att välja bort sådant som skaver mot det egna.
Det finns en viktig skillnad där: att ha värderingar är inte samma sak som att vara konfrontativ. Det handlar bara om att stå för något man själv tror på – inte för att det är trendigt, utan för att det är sant.

Det där andra – det som ibland känns som gemenskap men egentligen bygger på skvaller eller tyst konkurrens – det kommer ofta ur en egen inre kamp. Och den kampen är inte min längre.

Jag tror att det finaste fortfarande väntar mig.
Just nu är jag mitt i vardagen – barnen, jobbet, logistiken, viljan att allt ska fungera. Jag försöker vara frisk, men utan att fastna i hälsostress – mycket ligger ändå bortom vår kontroll.
Jag vill vara en sådan som hör av mig. Som dyker upp, föreslår, kommer ihåg.
Och jag försöker vara här och nu – vilket är det svåraste, men också det viktigaste jag vet.

Hund hjälper
Hus hjälper
Böcker hjälper
Te hjälper
Vänner hjälper

I vilket fall – tack Cecilia för frågan. Den var viktig